Den brittiska överklassen är som vanligt inte mest att avunda för dess bankkonton eller kopiösa sherryintag, utan för de magnifika grälen. Stephen Frears nya (och förvånansvärt o-gritty) film har egentligen bara ett mål: att låta Judi Dench gå runt i någon timme och kverulera och säga Well, isn't that delicious så fort någon är bög/fattig/obildad.
Mrs Henderson presenterar handlar om 30-talsänkan Laura Henderson som precis förlorat sin societetsmake, och redan första veckan inser att rollen som sörjande, eller "mundana hobbisar" som diamantsamling, inte är för henne. Istället kommer hon i kontakt med en grinig teatergubbe med det excentriska namnet Vivian Van Damme (Bob Hoskins). De börjar omedelbart tjafsa och integrera och snart har de en vaudeville-teater ihop. För den teaterbevandrade är det här säkert en högst grundläggande biopic om vad som hände kring Windmill Theater i slutet på 30-talet. Och då i synnerhet hur man för att undvika konken satte upp landets första nakenshow - med argumentet att de stackars arbetarklassmännen som låg i krig borde få en sista chans att kolla in ett kvinnobröst innan döden hämtade dem.
Topsy Turvy är kanske en nära släkting, men det här är rakare och mindre bananas. Historien står och faller med samspelet mellan Hoskins och Dench, och det är smått magnifikt. Deras hatkärlek är kompakt och distingerad - lite som jag inbillar mig att det skulle bli om Estelle och Frank Costanza lagt mer tid på att öppna en ordbok och mindre på sitta i underbyxorna och prata om Koreakriget. Även om Stephen Frears alltid kommer att vara Stephen Frears är det inte som klassanalys eller socialt drama som Mrs Henderson plockar sina största poänger. Det är mer som man sugit ut de mest avmätta spydigheterna ur Gosford Park och nöjt sig med det. Det räcker förvånansvärt långt.Skådespelare:
Regi:
