Vivian (Hadley Robinson) har fått nog. Hon har varit en i mängden och för blyg för att göra sin röst hörd under hela high school-tiden, men när en årlig lista läggs ut, innehållande otroligt reducerande och nedvärderande kategorier som “mest knullbar” och “lydigast”, väljer hon att ta ställning. Hon startar anonymt sitt eget fanzine där hon inspirerad av punkens DIY-mentalitet säger ifrån mot de sexistiska strukturer som hon konfronteras med på daglig basis.
Den didaktiska berättarstrukturen, med Spike Lee som främsta företrädare, riskerar alltid att kännas som en såsig tisdag i valfri föreläsningssal om den inte laddas med motsägelser och livets mer svårtydda nyanser. Den utmaningen verkar inte Amy Poehler vara särskilt intresserad av att möta. Redan från ruta ett, innan Vivian hittat sin röst, har Moxie en uppläxande ton och filmen tar kraft ur samtida social rättvisa-rörelsers retorik. I hennes händer är filmen ett läromedel. När en av karaktärerna, lagkaptenen för skolans kassa football-lag, inte köper att Den store Gatsby bör bedömas ur ett representationsperspektiv, så visar det sig snabbt att han är en moralisk korrupt skurkfigur utan förmildrande drag. Förutom att det leder till schablonartade karaktärer och en förutsägbar berättelse, så målar det en förljuget simplistisk bild av problematiken. Som att sexistiska strukturer enbart bärs upp av tydligt markerade bovar.
Filmen bästa spår, som dock bara behandlas ytligt, är hur Vivian ärver punken och aktivismen i raka led från sin mamma (Poehler). Där finns en intressant frågeställning som får filmen att leva mellan raderna: hur mycket av tonåringens självdefinition är en karbonkopia från tidigare generationer? Men det spåret glöms snabbt av och föreläsningen fortskrider.
