Mord i Venedig

Daniel Hånberg Alonso 08:17 15 Sep 2023

Kanske var det mustaschens origin story i Döden på Nilen som blev droppen men inför Kenneth Branaghs nu tredje fall som Agatha Christies belgiske privatdetektiv har det i filmens marknadsföring varit lätt att missa att det faktiskt handlat om Hercule Poirot. Mord i Venedig skiljer sig också mycket från vad vi sett tidigare, tack och lov är det mesta till det bättre.  

Året är 1947. Hercule Poirot (Kenneth Branagh) lever i självvald isolering i Venedig, med en livvakt som enda sällskap som håller desperata presumtiva klienter borta från belgaren som bara vill ägna sig åt sin trädgård och att äta små chokladpraliner. En dag knackar hans gamle bekant Ariadne Olivier (Tina Fey), den framgångsrika amerikanska deckarförfattaren, på och drar med honom till en seans med Madame Reynolds (Michelle Yeoh) i ett gammalt Palazzo som enligt sägnen är hemsökt. Ett par år tidigare dog till och med en ung kvinna här, men kan det egentligen ha varit mord?

Filmen är baserad på Agatha Christies ”Mord på Allhelgonadagen”, en av hennes sista fall med belgaren, men manusförfattaren Michael Green har tagit rejäla friheter med förlagan. Branaghs tredje film är en mer lågmäld historia än sina två föregångare, bokstavligt talat. Mord i Venedig är inte en film man vill uppleva med en chipsknaprare bredvid sig. Hildur Guðnadóttirs musik är stämningsfullt diskret och ofta frånvarande. Här är det atmosfär som råder där spökliga barnröster och slamrande möbler tillåts överraska och fylla tystnaden.

På liknande sätt har fotografen Haris Zambarloukos fått fria händer att leka med spexiga kameralinser för att förvränga rum och karaktärer. Istället för vyer utmed orientexpressen eller pyramider vid Nilen förpassas vi nu till de intimare miljöerna i ett Palazzo i Venedig tillsammans med ett galleri av misstänkta. Om inte David Suchet spelar Poirot har det alltid varit stjärnglansen som dragit publiken till mordgåtorna likt nattfjärilar till en mordlysten lampa. Ensemblen är denna gång inte lika bländande och tyvärr inte lika intressant. Tack och lov har vi fortfarande Branagh och hans skorrande ”r”.

Ingen kan ifrågasätta att Kenneth Branagh tycks älska att prata med kraftig brytning på film, men medan hans ryska (Jack Ryan, Tenet) ofta känns som en SNL-sketch är hans belgiska franska ganska charmig. Här får han som privatdetektiven använda sina grå celler extra mycket när spöken och andar inte tillhör Poirots vanliga klientel. Mord i Venedig kan bäst beskrivas som en gotisk thriller med släng av övernaturliga skräckinslag men utan att tappa sitt ursprung som whodunnit där man ivrigt väntar på att Hercule ska ställa alla mot väggen och avslöja hur allt gick till. 

 
A Haunting in Venice
Genre: 
Skådespelare: 
Manus: 
Regi: 
0 Kommentera

Håll er uppdaterade!

Gilla Nöjesguiden!

Vill du få veta precis allt som händer på nöjesguiden.se? Gilla oss på Facebook!

Gilla

Tidskriftspriset 2012

Nöjesguiden är Årets Tidskrift Digitala Medier 2012.

Läs mer

Fler filmrecensioner