Vem gjorde det? Det kan du ju inte fråga! Det vore ju en spoiler. Men någon som vet är Agatha Christie – världens bäst säljande författare någonsin. I Döden på Nilen återvänder Kenneth Branagh i rollen som hennes skapelse Hercule Poirot – den belgiske privatdetektiven vars favoritämne är sig själv och sina små grå celler. Poirot var Agathas antites till Sherlock Holmes; kort istället för lång, belgisk istället för engelsk och med en smak för bakelser istället för sju procent kokain.
Mustaschen är tillbaka! Dessutom med sin egen origin story, även fast det är svårt att förstå varför Kenneth tror publiken är intresserade av det. Han är återigen i registolen också. Mordet på Orientexpressen blev med sin kändistäta ensemble en något överraskande succé när den kom 2017. Att det skulle komma en uppföljare behövdes inte en detektiv i världsklass för att lista ut. Den här gången hamnar Hercule ombord en flodbåt på väg nerför Nilen i det koloniala Egypten, året är 1937.
Då det avslöjas i titeln så är det ingen spoiler att nämna att någon dör – på Nilen. Tacksamt nog är det Gal Gadot. Som Wonder Woman må hon vara passande, men jämsides med en ensemble av hög kaliber som i denna film blir det bara pinsamt tydligt hur hon bara kan spela en roll – Gal Gadot. Resten av eliten vid hennes sida är en njutning att se leverera, när de får chansen det vill säga. Kenneth har många mordmisstänkta att hålla i luften.
Att det inte är för mycket att säga vem som dör är för att manusförfattaren Michael Green är mer intresserad av karaktärernas tunga bagage, avundsjuka och bindgalna kärlek än av Agathas mordgåta. Pusslandet, det som är en av de största njutningarna med en bra whodunnit, känns mer som en fripassagerare. Det tar maklig takt innan handlingen på riktigt får fart. När vi når vad som brukar vara den tillfredsställande upplösningen sker det rätt stressigt, nästan som en eftergift.
Döden på Nilen må vara trogen sin förlaga men Kenneth och Michael har gjort den så tungt humorlös att skutan är nära att kapsejsa ibland.
Hercule Poirots värld är en där aristokrati och pengar florerar sida vid sida med intriger och mord. Allt elegant draperat i en glamourös lyx. Här är filmens största styrka, med en utsökt scenografi och ett IMAX-foto med datoranimerade scenerier så vackra och episka att det ger en klimatångest över allt resande man blir sugen på att göra. Döden på Nilen är i slutändan en mer självsäker film än sin föregångare med Hercule som en plågad hjälte i fören. En hjälte vars små grå celler man gärna följer igen.
