Vem minns en gudabenådad dribblingsutflykt, där spelaren gör bort hela försvaret - inklusive målvakten - och skjuter över? Svaret är givet. Det är därför vi redan glömt Zlatans otroliga bortgörning av Liverpools Sami Hyypiä för några månader sedan och det är därför vi alltid kommer att komma ihåg Maradonas sanslösa mål mot England i Mexiko-VM 1986.
Jämförelsen är möjligen - ett långskott. Men dyker ändå upp under eftertexterna till Wong Kar-wais nya film. För han gör allt rätt, han har ett klockrent mästerverk på gaffeln - men skjuter stenhårt i stolpen under, tja, de sista tio minuterna.
Då blir Wong Kar-wai plötsligt lite väl metafysisk för sitt eget bästa, då vill han plötsligt säga onödigt mycket på omöjligt kort tid. Så synd, så synd. För allt som hade behövts var ju en klok producent som viskat i örat - det är lugnt, du ska bara lägga till, du har gjort en perfekt film.
Jag svär för mig själv, för det är ju alltid - eftersom det är så sällan - så underbart skönt att få sätta högsta betyg.
Men man njuter trots allt väldigt länge av detta stillsamma ödesdrama i det tidiga 60-talets Hongkong. Två unga par flyttar in i var sitt hyresrum, i lägenheterna vägg i vägg. Mannen i den ena lägenheten vet en sak som kvinnan i den andra inte känner till - nämligen svaret på frågan varför deras respektive inte är med vid inflyttningen eller varför de för den delen allt som oftast befinner sig på affärsresa. Men han umgås inte med svartsjuka mordplaner utan har istället blivit ohälsosamt nyfiken på hur det gick till när de två påbörjade sin förbjudna kärlek. Så pass nyfiken, att han lockar med sig kvinnan i lägenheten intill, in i sin lilla hemlighet. Och tillsammans påbörjar de en lustiger lek där de till exempel går på krogen och föreställer sina respektive - bara för att försöka förstå.
Det andas franska nya vågen lång väg - inte bara för tiden det hela utspelar sig. Scenografin är fantastisk - och hur många gånger Maggie Cheung byter sina förtjusande klänningar finns inte en chans att hålla räkning på.
Men framför allt svävar Robert Bressons ande över [I]In the Mood for Love[/I]. För Wong Kar-wais bildspråk - eller snarare hans utsnitt - där han sannolikt haft god hjälp av fotografen Christopher Doyle - är hisnande vackra. Man borde kunna bli mätt på ett så medvetet överdåd, men här vill jag bara ha mer. Och mer igen.
Och visst håller filmen visuellt hela vägen in i mål, men den tappar sin tanke, den hamnar utanför sitt länge inställda fokus. Och det är som sagt smärtsamt. Likväl ber jag er ändå att både minnas < och inte minst gå och ta del av - årets snyggaste stolpskott.Hua yang nian hua
Skådespelare:
Regi:
