En söndagsmiddag om några år, då [I]Monster till svärmor [/I]visas i tv, kommer tusentals kanalsurfande familjer att stanna på kanalen. För vet ni vad, det ser rätt okej ut det här. Jennifer Lopez är, trots sin kvällstidningsexponering, en alldeles habil filmskönhet. Jane Fonda är i sin första roll på 14 år precis lika begåvad, vacker och underhållande som hon varit förr. Den anarkistiska Wanda Sykes, till vardags på kultkanalen Comedy Central, utsågs nyligen av Entertainment Weekly till en av USA:s 25 roligaste människor. [I]Monster till svärmor [/I]är slickt producerad och trion gör en hjältemodig insats med det värdelösa materialet. Ingen av dem är dålig, men det finns helt enkelt inga skratt att leverera. Manuset är så förutsägbart att jag misstänker att debuterande "Anya Kochoff" är en pseudonym för någon som var generad men behövde pengarna. Eller för J-Lo själv. Helt obegripligt är det nämligen att inte studion tog in några proffs för att ge handlingen en eller två unika egenskaper. Nu är allt skåpmat. Den konstnärliga mångsysslarhundvakten Charlie (Lopez) förälskar sig på stranden i en stilig överklassläkare (Michael "Alias" Vartan). Hans rika kändismorsa, spelad av Fonda, drabbas av klassrelaterat oidipalt hämndbegär. Hennes assistent Ruby (Sykes) har säkert också någon funktion i handlingen. Jag kan inte sätta fingret på vad det är, om det inte rör sig om att himla med ögonen och dissa sin bitchiga chef såsom Hollywood tror att bara svarta kvinnor kan. Fonda och Sykes har så ypperlig kemi att jag faktiskt hinner hoppas på att Ruby ska bli svärmorsmonstrets femte äkta hälft, men det går naturligtvis inte för sig - bland annat för att Charlies bästa vän redan är filmens kvothomo. En annan orsak är filmens behov att ideligen tona ner de starka, elaka kvinnokaraktärerna. Lopez och Fonda får trippa omkring i små klänningar och ideligen hänvisa till moderskap, så att inte någon märker att de faktiskt spelar jävliga, själviska kärringar. I en film vars humor bygger på att kvinnor kan vara jävligt själviska ibland är detta ett magnifikt exempel på kommersiell feghet. Robert Luketic regisserade [I]Legally Blonde [/I]och jag hade faktiskt väntat mig lite skärpa på den fronten. Men det tar bara en halvtimme innan crazykomedin har mojnat till sedvanlig familjesirap. Notera till exempel hur de komiska ljudeffekterna som först lättar upp stämningen gradvis försvinner. Eller förresten, notera inte den här filmen överhuvudtaget. Ta och hyr J-Los [I]Maid In Manhattan [/I]i stället. Den var ju heller inte mycket att hurra för, men ett verk som [I]Monster till svärmor [/I]kan ge en helt nya perspektiv på vad "slöseri med tid" egentligen innebär.Skådespelare:
Regi:
