Förtvivlan. Hur kommer man undan? Går det att gå förbi den? Jag har just sett en fantastisk film, och kanske den allra tyngsta, mest mörka jag upplevt, åtminstone på länge. Kände mig stundtals som snigeln på den vassa eggen, aj, det gör så ont, så ont, medan filmen kompromisslöst rullar fram i sin ambition att tydliggöra och inte vika undan en tum för ett Amerika när det är som sämst och människan på botten, hennes strävan efter försoning.
Detta är alltså filmen som är känd för främst två saker: Halle Berry, den första svarta kvinnan att få en Oscar för bästa kvinnliga huvudroll, minns hennes tårdrypande, hysteriska tacktal. Sean "Puffy/P Diddy" Combs, hiphop-mogulen, spelar maken som ska avlivas i elektriska stolen. Det tredje borde vara att Heath Ledger - australiensaren som utropats till nye store hunken och lyckats göra en hel svit löjliga filmer - är sensationellt bra, han hävdar sig mycket bättre som hjärtskärande fuck-up än smilfink för trånande flickor. P Diddy, jag vet att ni undrar, är som klippt och skuren för rollen som dödsdömd, att med uttryckslös blick och ynklig röst vältra sig i martyrskap är som bekant något av Diddys specialitet och kännetecken som musikartist.
Sedan Billy Bob Thornton.
Hans närvaro går att ta på, som Hank Grotowski, en av de övertygade anställda på avrättningsanstalten, och den som leder P Diddy att stekas till döds. Med spelplats amerikanska södern har Grotowski rasismen i blodet, som de flesta amerikaner, något som är svårt att beskriva eller förstå för dem som vuxit upp i jämförelsevis bara halvrasistiska Sverige.
"Your mother, she hated niggers, too", betygar hans gamle far, spelad av Peter Boyle. När Berry och Thornton inleder en kärleksaffär är det naturligtvis någonting som skakar pappan i hans grundvalar och hotar hela hans existens, uppfattningen om vem han själv är.
En livstragedi staplas på en annan, det är mer mänsklig misär än i en Todd Solondz-film, men varken på ett utstuderat eller poserande sätt. Istället nästan enkelt. Alldeles klart, som livet är. När enda vägen ut är att försöka förlikas med sig själv. Regissören Marc Forster förevisar detta så tydligt, så nära, så hårt, vare sig det är en fasansfull exekution - eller desperat, riktigt het sexscen (den omtalade där Berry visar brösten).
Det känns som någon sparkat mig i magen väldigt hårt. Förmodligen kommer jag aldrig orka eller våga se om [I]Monster´s Ball[/I].
Nu måste ni titta på den.Monster´s Ball
Skådespelare:
Regi:
