Molly Bloom är en lovande skidåkerska med OS-vittring. En bräcklig ryggrad sätter stopp för drömmarna, men med sin kaxighet och snillrikhet glider hon i stället in på ett annat spår – som den amerikanska kändissocietetens pokerprinsessa. Dessvärre tar det inte lång tid innan även droger och rysk maffia gör entré på Mollys illegala pokerklubbar, och snart är hon under utredning av FBI.
Allt det här har Bloom själv avhandlat i den bok som filmen till stor del är baserad på, men materialet lämpar sig bra även för en rafflande stund i biomörkret. Huvudrollsinnehavaren Jessica Chastains gör Molly vass och spirituell. Hon viker sig till synes inte för något, allra minst för inviter från rötäggen vid pokerbordet. En uppfriskande och viktig porträttering, som kompletteras väl av övrig ensemble. Idris Elba som advokat är utmärkt parhäst åt Molly, Kevin Costner gör en kylig men älskvärd tolkning av hennes pappa, Michael Cera är härligt dryg som ”spelare X” (enligt uppgift föreställandes den omtalat svinige pokerentusiasten Tobey Maguire.)
De många namnen till trots – det här är Jessica Chastains film. Hon syns i varje scen och har tilldelats de kvickaste replikerna. Helt i sin ordning, samtidigt är det synd att många av filmens övriga karaktärer förpassas till marginalerna. En kommer och går, sedan kommer nästa. Allt ska hinnas med, som så ofta när böcker blir film. Detsamma gäller i replikskiftena, där Sorkin återigen gör anspråk på att vara de många ordens mästare. Dialogen är rapp och medryckande, men emellanåt är det som att sugas in i en gigantisk faktaruta. Andrummen blir få och pokertermerna många. Det hindrar inte Molly’s game från att vara en kul och snygg popcornrulle, där den omsorgsfulla skildringen av huvudpersonen förlåter att resten känns lite ytligt.
