Tom Cruise är för fjärde gången tillbaka som krutpaketet agent Ethan Hunt. I Mission Impossible: Ghost Protocol är Hunts uppdrag att till varje pris motarbeta den galne svensken Kurt Hendricks – som spelas av Sveriges bästa uppfinning sedan tetrapaket, Michael Nyqvist – som vill dra igång ett kärnvapenkrig.
Till sin hjälp har Ethan Hunt ett avdankat gäng bestående av kickade IMF-agenter. En är en total gröngöling, en annan är för emotionell och blödig och tar risiga beslut och den tredje går runt och grämer sig för gammal ost.
Michael Nyqvist lyckas faktiskt göra boven – eller kanske vore världens mest onde man ett bättre epitet – trivsamt totalpsysko. Det är ju alltid skönt att slippa se Nyqvist dansa för sig själv eller fråga Lisbeth Salander om hon har fotografiskt minne. Han kan annat också. Slåss och se manisk ut, till exempel.
I Mission Impossible: Ghost Protocol är det Rimowaväskor hit och kärnvapen dit.
Vi ser Ethan Hunt i rysk generalförklädnad, det är bomber och granater, det är ett filmteam med klippkort till världens alla hörn. Det är ändlösa jakter i sandstormar, fritagningar, gubbar i ubåtar, högteknologiskt meckande, klättrande på höga höjder och mysig bakisaction.
Den här filmen är lång. Den bara pågår och pågår, och efter 40 minuter, när det borde vara som mest spännande, inser jag att jag vrider på mig av tristess. Min puls är lugn och hjärtat slår normalt. Det spelar ingen roll hur mycket det smäller på duken, jag struntar i om Ethan Hunt lyckas rädda världen eller inte.
Vem ska vi skylla det här haveriet på då? Jag tror att allt är regissören Brad Birds fel. Han ser ut att ligga bakom löjliga barnfilmer som Ratatouille och, eh, The Incredibles. Jag vet inte om ni minns det, men det fanns en tid då Mission Impossible-fanan stolt bars av typer som Brian De Palma och John Woo, skillade på att ge publiken epilepsianfall av spänning. Men det här är tyvärr bara ett påkostat barnprogram med dyra skådisar. QB
