Mission: Impossible

Är man likt undertecknad uppvuxen och starkt präglad av 60-tals- och i viss mån 70-talstelevisionens långkörare (Bröderna Cartwright, Jagad, John Drake, High Chaparral etc) kan man inte annat än att med viss spänd förväntan se fram emot filmatiseringen av den TV-serie som man under dessa år allra helst tog del av: Mission: Impossible (eller På farligt uppdrag, som den hette i Sverige). Givetvis har senare års repriseringar av dessa serier mest väckt ett kuriöst intresse och det är ju inte utan att man lätt förtvivlat kliat sig i huvudet och småflinat åt både kvalitén på skådespeleriet, de lite halvtöntiga historierna och kanske framförallt det faktum att man som ung blivit imponerad av den tekniska uppfinningsrikedomen.Någon vidlyftigare nostalgitripp blir nu aldrig Brian De Palmas sena 90-talsversion, ja om man bortser från vissa musikaliska signaler och några få återanvända scener. Istället har han lutat sig mot en inte särdeles upphetsande action-tradition vi vid det här laget känner utan och innan, möjligen kan man till hans försvar anföra att han också tycks ha sneglat på den brittiska politiska (spion-) thrillern; vi sätts att öppna den ena kinesiska asken efter den andra och olikt de flesta amerikanska filmiska teknikmonster ökar förvirringen istället för att som traditionen påbjuder: snabbt förklara och förenkla.Låt oss därför hoppa över själva intrigen, Tom Cruise hamnar efter elakt spel ute i kylan, och tvingas på egen hand klara biffen, innehållandes bland annat ett spektakulärt inbrott i CIA:s mest hårdbevakade och hemliga politiska giftskåp.Här finns, måste tillstås, ett viss mått av underhållningsvärde och självklart har inte en så pass egensinnig regissör som De Palma helt förlitat sig på bomber och granater. Men å andra sidan brister det i trovärdighet och logik vilket är betydligt allvarligare när man faktiskt ger sig i kast med en historia som man samtidigt gett så många verklighetsanknytningar. Man måste helt enkelt bestämma sig, mister De Palma, och våga låta konsekvensen besegra både estetiken och tekniken.Tom Cruise är förvisso en alldeles utmärkt skådespelare, men inlåter sig tyvärr för ofta i projekt som är alltför endimensionella och utan riktig karaktär. Själva rollbesättandet är för övrigt närmast komiskt i sin besatthet; vi förstår med all önskvärd tydlighet exakt hur man har tänkt sig varje skådespelare och varje roll, vilket leder till en närmast absurd avsaknad av personligt djup.Själv har jag ett bestämt kriterie för om en film som denna skall tillåtas passera gränsen för det acceptabla och få upp mungiporna: Att jag åtminstone en enda gång under filmens lopp frågar mig "Hur i helvete skall de få ihop detta...? "Brian De Palma, Tom Cruise & co lyckas aldrig locka fram ett sådant tvivel.