För alla som inte tillbringat de senaste 25 åren i en sportskeptisk sekt ute i skogen, är det här en kär gammal bekant. Den legendariska hockeysemifinalen i Lake Placid 1980 mellan USA och Sovjet. 20 osnutna spolingar direkt från college mot ett Sovjet - med Tretjak, Kasatonov och en ung Krutov - som inte förlorat på 42 matcher. USA vann med 4 - 3. Vuxna män grät i veckor. Att det här inte för länge sedan blivit ett triumfatoriskt Disney-drama om manlig gemenskap är bara det ett litet mirakel.
En film där Kurt Russell coachar ishockeylag i gulrutig postorderkavaj kan förstås inte vara dålig. Han är fulländad som den vresige men godhjärtade förbundskaptenen Herb Brooks. Miracle är inte så mycket en film om ishockey per se, mer ett ömsint porträtt av vad den John Wayneske ensamvargen kan uträtta med rätt motiv: Herb blev hemskickad som spelare när USA vann OS 1960, och nu kan du ju haja att det är pay-back time.
[I]Miracle[/I] följer den enda framkomliga vägen för den här typen av pampiga sportrullar. Till en början är tvivlet massivt. Förbundet ifrågasätter Herbs laguttagningar. Hans fru (Patricia Clarkson) undrar varför maken måste plöja obskyra rullbandsupptagningar på Tretjaks ljumskövningar. Och för att vi verkligen ska förstå hur hopplöst utgångsläget är ser de till att spela 3 - 3 i en träningsmatch borta mot Norge (!). Herb blir givetvis så förbannad att han tvingar sina spelare att köra idioten tills fram på morgonkvisten.
Det faller väl ut. Laget blir en sammansvetsad familj som pratar om Amerika. De firar jul ihop. Och när det blir som allra mysigast håller Herb kärva inspirationstal och måste ibland harkla sig. Det är ganska fint faktiskt.
Miracle gör några försök att doppa tårna i den globalpolitiska situationen (oljekrisen, Sovjets invasion av Afghanistan, president Carters tal om en "crisis of confidence"). Man lägger även in en liten hjärtvärmande sidohistoria om målvakten som förlorat sin mor och därför utbyter blickar med pappa uppe på läktaren. Men det är ju semin man sitter och väntar på. Tyvärr vill den där riktiga [I]Mighty Ducks[/I]-euforin aldrig infinna sig. Att det sovjetiska laget framställs som en samling burdusa spelförstörare får man kanske svälja. Men Miracle lider också av sin stela produktion. Här finns ingen Candi Staton, bara en lite håglös orkestermusik (när det är power play och 1.20 kvar då snålar man inte med Dolby Surrounden, okej?).
Men visst finns stunder som förlåter det mesta. Scenen när Herb är ute i OS-byn och morsar på Tichonov (med märkligt sammanväxta ögonbryn) är till exempel en av årets finare scener. Det handlar ju om hat, men också om förståelse.Miracle
Skådespelare:
Regi:
