Mina jag & Irene

Den totalt hämningslöse Hank blir serverad av en mycket smal, och [I]mycket[/I] blond servitör och utropar: Hjälp, en gigantisk tops! Låter det kul? Inte speciellt. Men det är det faktiskt. Bröderna Farrelly, som debuterade med [I]Dum & Dummare[/I] och senast gjorde [I]Den där Mary[/I], kryddar sina attacker på den goda smaken med gags och lyteskomik som inte gör sig särdeles bra i återberättad form, men som till förvånade stor del underhåller för stunden: som en fullvuxen mans brottningsmatch med en afroamerikansk dvärg, som vådan av att urinera med morgonstånd, som Jim Carreys grimaser. Det handlar om överraskningsmoment, om vältimade skämt som lever högt på den situation som de är uppkomna i, om normutmanande "tokigheter" - men också om hejdlöshet, om kvantitet framför kvalitet. Anledningen till deras framgångar handlar till viss del om att de trots allt hyser någon slags svårdefinierad respekt för sina karaktärer, men nog också om en tydlig avsaknad av pretentioner. De rycker på axlarna, vänder handflatorna uppåt och erkänner att de är pubertala, att den som i deras filmer inträder skall låta hoppet fara om att det kommer att sägas något av värde. Men avståndet mellan förmågan att underhålla som sketchförfattare till att kunna knyta ihop en fullödig komedi är tyvärr långt. Farrellys lyckades bra i sin andra film, [I]Kingpin[/I], men här, precis som i den förra filmen, blir skarvarna mellan skämten lite för tydliga, och det ekar ibland alarmerande tomt. Vilket alltså inte bara är en brist i sig utan även gör att tåligheten inför deras uppsjö av påhitt avtar ju längre filmen lider. Brödernas tillkortakommaden som långfilmsförfattare och dito regissörer blir extra påtaglig när man inser att alla deras filmer lutar sig mot exakt samma stomme: triangeldramat där en åtråvärd kvinna (här Renée Zellweger) uppvaktas av två rivaliserande män. Låt vara att bröderna denna gång låter de tu männen bo i samma kropp - det vill säga Jim Carrey, som i rollen som den personlighetskluvna polisen Charlie/Hank får chansen att spela ut hela sitt tänjbara register av bisarra miner - men några stora berättare är de inte. Men det blir man nog inte heller så länge man prioriterar en höna uppkörd i anus framför en bärande intrig.