Mimic

Vad nytt kan en film om läskiga varelser som hotar hela världen ha att komma med? Det är ju som det är. En stor slemmig sak med osedvanligt buttert morgonhumör har sovit klart och slakten kan börja. Ingen går säker, framför allt inte kvinnliga vetenskapsmän vars T-shirtar alltid lyckas bli genomskinliga av svett. Plötsligt inser någon att monstrena inte tål en rejäl dos Alvedon eller faller i tusen bitar vid ljudet av svensk dansbandsmusik, och världen är räddad - åtminstone tills det är dags för uppföljaren. Mimic avviker inte en sekund från normen, men den är estetiskt tilltalande och mörk som vore den filmad genom ett lila blåmärke. Inledningen är smärtsamt vacker. Ett sjukhus fullt av flämtande barn, vart och ett insvept i ett skimrande vitt syrgastält, och Sorvino i en lika skimrande immunitetsdräkt. Den amerikanska filmklichén att i princip alla som doktorerar i något naturvetenskapligt ämne är unga, vackra kvinnor, har blivit så vanlig att den inte längre märks. Tillsammans med sin man, Doktor Peter Mann, skapar Sorvinos Doktor Tyler ett sterilt mördardjur som är en genetisk blandning av olika insekter, och blir på det sättet av med de kackerlackor som har orsakat förödelsen bland Manhattans barn. Tyler har skapat sin insekt så att den bara ska överleva under en begränsad tid, men tre år senare är det föga överraskande dags för varelsen att slå tillbaka mot sin skapare. Detaljerna är inte så mycket att orda om. Det räcker med att veta att Tyler och Mann hamnar i de brun-lila tunnlar som finns under New Yorks tunnelbana, för att slåss mot insekter som lärt sig att härma sina förtryckares utseende och beteende. En av huvudorsakerna till att spänningen hålls vid liv trots förutsägbarheten i historien, är det i sammanhanget okonventionella greppet att inte låta några sentimentala skäl hindra insekterna från att göra slut på vem som helst i rollistan. Karaktärer som i få andra amerikanska filmer skulle riskera att bli insektsmat, dör här som flugor. För den som vältrat sig i skräckfilmer lär Mimic vara allt för tam för att skrämma, men för den som ännu inte blivit blasé lär filmen ge upphov till ett och annat förskräckt skrik. Planera för ett renade skumbad efteråt.