Medan Beirut brann

Det har i flera tidigare filmer skildrats hur barn hittar en annan ingång än vuxna till ett pågående krig. I John Boormans delvis självbiografiska [I]Hope and Glory[/I] kunde vi se smågrabbarnas fascination över flygplanen, bombexplosionerna och inte minst alla troféer man kunde göra i spåren av flygraiderna - som att plocka upp de åtråvärda fallskärmarna, vilka deras mammor kunde tillverka kläder av. Några fallskärmar syns visserligen inte till i den libanesiska filmen [I]Medan Beirut brann[/I], som har vissa likheter med Boormans film, men i gengäld finns här hemliga bordeller. När inbördeskriget bröt ut i Libanon den 13 april 1975 delades huvudstaden i västra (muslimerna) och östra (kristna) Beirut. Det är ett krig och ett land som vi sällan till aldrig sett på film, och när nu Ziad Doueiri väljer att berätta om det, så utgår han från sina egna barndomsupplevelser - han var 12 år när kriget bröt ut. Den franska skolan i Beirut, som tvingade alla ungar att böja être och avoir, stängdes, och plötsligt öppnade sig alla möjligheter för grabbar som Tarek och Omar. De får sällskap av May, som är kristen, men ändå från deras kvarter, och livet blir härifrån ett spännande äventyr. Allt medan de vuxna brottas med beslutet om de ska stanna kvar eller lämna Beirut. Det är lite överraskande att höra att Ziad Doueiri varit B-fotograf på samtliga Tarantinos filmer. [I]Medan Beirut brann[/I] är nämligen i första hand en finstämd ungdomsfilm, där framför allt regissörens yngre bror, Rami Doueiri, levererar ett färgstarkt porträtt som den försigkomne och tålmodige Tarek. Det är till exempel lite imponerande hur han, till skillnad från oss i salongen, står ut med sin gapige och tjatige vapendragare Omar. Filmen skildrar tillståndet just då. Den saknar traditionell dramaturgi. Kriget bryter ut kort efter filmens öppning, då vi ser barnen på franska skolan sjunga Marseljäsen på skolgården. Och därefter liksom bara lallar det på. Ingen början, inget mitt och knappt ett slut. Nu är jag väl en av de sista tillskyndarna av just traditionell dramaturgi, men [I]Medan Beirut brann[/I] hade mått bra av "en story". Som det är nu påminner den mest om regissörens egna dagboksanteckningar på film. Vilket i och för sig räcker rätt långt, med tanke på att detta knappast är sönderfilmad mark.