Av (förmodat) kommersiella skäl har Marshland sålts in som "en spansk True Detective”. Likheterna sträcker sig till ett omaka men stereotypt maskulint snutpar, ett gäng mördade eller försvunna kvinnor samt en icke betydelselös mängd nihilism.
I detta fall är dock berättelsen förlagd till det sena sjuttiotalet, strax efter Francos död, och våra plågade rättskipare utgörs av ett stycke alkoholiserad fascisthantlangare och ett stycke ung idealist med blåögt rättspatos som måste krossas.
Grundstoryn om bestialiska mord med inslag av tortyr och sex känns lika trötta som i vilken drypande dussindeckare som helst. Man kan självklart argumentera för denna typ av innehåll som viktiga ledare av debatter om det kvinnohat som finns lite överallt. Just här känns det dock som ett slentrianmässigt inslag i en film som är för feg för att utmana med något mer komplext och mångbottnat. Istället är det samma sak som vanligt: unga exploaterade kvinnor på botten – maktfullkomliga gamla män på toppen. Utan att filmen ger utrymme för en enda stark kvinnoroll.
Stilmässigt finns det inget att klaga på. De torra öppna ytorna som egentligen är för varma för vistas i, som alla sett på vägen mellan stranden och Carrefour, bygger tillsammans med den muggiga sjuttiotalsestetiken och den desperata uppgivenheten hos samtliga inblandade en deprimerande stämning.
Bäst är filmen när den försöker skildra Spanien post-Franco. Den transitperiod där diktatorn visserligen är död, men samma tjänstemän och samma myndighetspersoner i många fall sitter kvar på sina poster. Och nästan ingen har lust att rota i det som varit.
Genre:
Skådespelare:
Manus:
Regi:
