Jag hävdade nyligen att den amerikanska filmen aldrig lyckas, eller vill, göra ett mångfacetterat porträtt av en bög. En man som är lika "vanlig" som vi andra, som inte är utrustad med vare sig svart läder eller fräck och spetsig tunga. Och som framförallt agerar utefter samma premisser som filmens andra karaktärer.
Nu är han helt otippad anländ. Dessutom levererad via något så paradoxalt som en gediget underhållande och intelligent romantisk komedi. Men så är det ju också en engelsman som regisserar, närmare bestämt mannen bakom starkt lyteskomiska Den galne Kung George, Nicholas Hytner.
Men det är inte bara Hytners förtjänst att denna lättsamma kärlekshistoria mellan den homosexuelle George och Jennifer Anistons heterosexulla socialarbetare Melissa, med lätthet passerar sin genres stallkamrater. Stor del av rosorna skall nämligen manusförfattarinnan Wendy Wasserstein ha, då hon tar sina karaktärer på fullaste allvar. De tu filmskaparna har visserligen inte sprängt några gränser men de har, för genren, lyckats pricka in osedvanligt många olika stämnings- och känslolägen. Paul Rudd ger sin George en totalt fjollfri framtoning och lyckas trots vår vetskap om hans läggning få oss att förstå varför Melissa in i det längsta tror på mirakel, och Aniston gör mycket förtjänstfullt "en Sarah Jessica Parker", det vill säga trular och roar på en gång.
De många färgranna sidofigurerna - med Nigel Hawthornes (Kung George) teaterkritiker och Alan Aldas mycket viktiga förläggare i spetsen - är tecknade i bitande humor och dialogen sitter, när dessa två rör sig över duken, som den berömda smäcken.
Visst dyker det upp en och annan svårsmält vändning i berättelsens perifera linjer och nog hade filmen vunnit på en utveckling av Georges dilemma men de kamelerna sväljer jag en dag som jag för en gångs skull får vandra ut ur biografen med ett fånigt småleende på läpparna.
The Object of My Affection
Skådespelare:
Regi:
