Lunchen står framdukad, familjen är samlad, tid för bordsbön. Modern i huset knäpper händerna och börjar recitera det som utgör popkonstens grundfilosofi. Det tar tid. Maken och sönerna blir alltmer otåliga. Men de står ut, trots hungern. Efter tio minuter är ”bordsbönen” över, familjen börjar äta och därmed är scenen slut.
Upprepa följande mönster tolv gånger och du har Manifesto, ett märkligt filmprojekt där konstnären och regissören Julian Rosefeldt tagit sig an uppgiften att gestalta 13 historiska manifest. Till sin hjälp har han Cate Blanchett, som ger varje manifest ett ansikte och sammanhang i form av en karaktär. Därmed bjuds vi bland annat på en begravningstalare som propagerar för dadaism och ett nyhetsankare som rapporterar om grunderna i konceptkonst. Vissa episoder är underhållande, om än obegripliga. Andra känns trötta och förutsägbara, som när den oansade luffaren stormar in och börjar gapa om marxism.
Det är svårt att se vem som kan tänkas ha någon större behållning av Manifesto, bortsett från den som skrattar högt och självmedvetet för att andra ska höra att man förstår referenserna. Någon berättarstruktur finns inte, och filmen verkar inte ha så mycket att säga i övrigt. För vad är poängen med att en lågstadielärare upplyser sina elever om Dogme 95 på en ritlektion, utöver den knasiga situation som uppstår? Kanske vill Rosefeldt belysa hur lätt de svulstiga formuleringarna blir till pompöst ordskiteri när de försätts i en vardaglig kontext. Revolutionen som kommer av sig. Frågan är om det ändamålet kräver 100 minuter och 13 manifest.
Ingen skugga ska falla över Blanchett, som återigen bevisar sin överlägsenhet på karaktärsskådespelarhimlen och faktiskt gör Manifesto sevärd. Som visuellt skrytbygge är filmen också intressant, med sina lekfulla, innovativa kranflygningar ovanför de imponerande fabriks- och förortskulisserna. Somliga experiment mår dock bättre av att visas i en konsthall än på vita duken.
