Det är kärva tider för helyllekillar som Clark Kent aka Stålmannen. I en tid när sexmissbruk, alkoholberoende och ett havererat psyke är minst lika viktiga komponenter för att bygga en älskad superhjälte som superkrafterna själva faller Stålmannen platt. Han är lika superstark som supersnäll och viljan att göra gott är inpräntad i själen, det finns liksom inget mörker som skaver. Detta har David S. Goyer och Zack Snyder försökt råda bot på genom att göra vår hjälte till en sökande, rotlös karaktär som ständigt tampas med känslan av att inte höra hemma på jorden (utomjording), osäker på hur han ska leva sitt liv. Men är man starkast i solsystemet och dessutom godhjärtad som få är svaret ganska självklart, och således blir de identitetslösa dagarna som servitör och krabbfiskare i perfekt folkrocksoutfit meningslösa.
Men räds icke actionjunkies, med Snyder, Goyer och Nolan (producent) bakom kameran blir Man of Steel ändå två timmar och tjugo minuter av episka explosioner, stenhårda slagsmål och storslagna miljöer. Även om man inte bottnar i den övergripande storyn bottnar man i de flesta av de fartfyllda scenerna. Michael Shannons Sven-Otto Litorin-skägg förblir dock lika oklart som Kevin Costners filosofi gällande det här med att “prove a point”.
