Man On the Moon

Den amerikanske komikern Andy Kaufman var en kultfigur, en kille som du bör känna till om du har känsla för det smala och det udda som gemene man inte förstår sig på - med andra ord en riktig värdemätare på din hipfaktor. Själv hade jag aldrig hört talas om honom. Eller rättare sagt: en stund in i filmen förstår jag att jag har gått och sjungit Andy Kaufmans namn i många år utan att veta vem han är. Låten han figurerar i har samma titel som filmen men då REM envisas med att inte trycka sina texter har vidden av hans storhet länge gått mig förbi. Andy Kaufman verkar ha varit en av de där riktigt galna, självförbrännande konstnärerna som Hollywood så gärna gör hyllande nekrologer om men som de sällan vill ta i ens med tång när de är i livet. Jag skriver "verkar" eftersom Forman & co inte ger oss mer än en skymt av mannen bakom Joker-masken. Tystnad är kanske att föredra framför kvasipsykologi men poängen med att göra film om en mytomspunnen person torde ändå vara att erbjuda något mer än att bara de fysiska omständigheterna kring hans liv. Men nog finns det en hel del ögongodis för den med vurm för det amerikanska TV-mediet. Även om Carrey aldrig riktigt skakar tass med Kaufmann gör den platskrävande aktören honom åtminstone till en udda och underhållande figur, som förnöjer för stunden - precis som alla uppdykande cameoroller gör. Det finns trots allt en underhållande nördfaktor i att se "TV-moguler" som David Letterman och Lorne Michaels agera i en spelfilm om den ytlighet som de själva i stor del bidrar till. Men grundfrågan kvarstår: Hur kan en film om en så uppenbart okonventionell artist bli så märkbart konventionell? Svaret ligger delvis i regissörsvalet. Milos Forman har ett säkert handlag men han har faktiskt inte gjort något nydanande sedan [I]Gökboet[/I] - och här har han använt sig av [I]väl[/I] många publikfriande genvägar in i den klassiska amerikanska uppgång- och fallgenren. Framförallt verkar han ha dedicerat [I]Man On the Moon[/I] till den fundamentala, dramaturgiska byggstenen kallad Likare. Det vill säga: Kaufman gör något tokigt, klipp till någon i publiken som reagerar som om Kaufman just gjort något tokigt; Kaufman gör något chockerande, klipp till någon som reagerar som om Kaufman gjort något chockerande - och så vidare tills även den minst receptive har förstått vilken känsla som gäller för stunden. Kaufman, som dog i cancer 1984, var mest känd för sin oförutsägbarhet, för sitt sätt att aldrig ge publiken fingervisningar om vad som pågick framför deras ögon - vilket naturligtvis gör Foremans lite fyrkantiga och lättfattliga regi aningen malplacerad. Det övertygar föga att Foreman fick just regipriset i Berlin för denna film. Kaufman lär ändå le ironiskt i sin himmel.