Antagligen tänkt att vara årets romantiska julfilm med premiär den 21 december, Lyckligare kan Ingen vara känns mer som en parodi än någonting annat.
Vi får träffa fyra par från olika generationer – och hur, eller hur dem inte får ihop det över en sommar i stockholm. Ebba och Patrik som är nyblivna föräldrar, taxichauffören Robert och hans fru Josefin, hundskötaren Claudia och Ulf samt sjuksköterskan Maria och körskoleläraren Rickard.
Redan här blir det problem. För många karaktärer att hålla reda på, kan man tycka – och det visar sig stämma. Filmen försöker hålla en röd tråd mellan alla dessa par, men som är ungefär lika tunn och oimponerande som griljeringen på min julskinka. Fast det som skrämmer mig mest är nog inte hur rörigt det blir, utan den nyblivna mamman Ebbas vistelse på sjukhuset.
Dagen efter att hon genomgått ett akut kejsarsnitt så får vi se henne sitta upp i sjukhussängen, perfekt sminkad, pigg och alert. Och vad gör hon? Hon bloggar. Och vad heter bloggen?
Lyckligare kan ingen vara.
Och det blir inte bättre efter det här. Robert och Josefin (minns vi dem? Nej.) hållar på att glida ifrån varandra i sitt äktenskap, så båda bestämmer sig för att vara otrogna på varsitt håll. Så inspirerat, så genialt! Det läskiga är att detta framställs som en god idé.
Förresten, om musiken låter bekant i filmen så är detta inte en slump – det verkar som om Love Actually (och dess soundtrack) har varit stencilen för det mesta med denna produktion, så till den milda grad att det blir bara pinsamt och bisarrt istället för romantiskt och mysigt. David Hellenius försök till en mer seriös roll faller platt, och kanske det enda som räddar filmen från total kalkon är Kjell Bergqvists insats som täcker ungefär fem minuter av filmen totalt.
Att rekommendera den här filmen är som att rekommendera någon att gå till tandläkaren ”för skojs skull”.
