Luna Papa

Som konstnärligt uttryck har den så kallade magiska realismen aldrig imponerat på mig. Oavsett om det rör sig om böcker av Gabriel Garcia Marquez eller filmer av Emil Kusturica så vilar ambitionen att lyfta fram magiska eller fantastiska dimensioner hos verkligheten på ett sätt att förstå världen som jag helt enkelt inte delar. Därför har jag svårt att titta på [I]Luna Papa[/I] med någon större behållning. Regissören Khudojnazarov beskriver uttryckligen sin film som en "exercis i fantastisk realism", ett löfte (eller i mitt fall, ett hot) som [I]Luna Papa[/I] besannar med råge. Den inventerar nämligen den magiska realismens stilistiska armatur intill den absoluta utmattningens gräns. Under filmens 107 minuter får vi bland annat möta en klok tok (naturligtvis), soldater som utan synbar anledning anfaller allt och alla, samt ett flygande hustak. Att delar av berättelsen dessutom återges av ett ännu ofött barn kompletterar bara helhetsbilden - det här är en film som varken visuellt eller berättarmässigt skulle tillåta sig att låta det triviala och banala vara just trivialt. Nej, det är det stora artilleriet som mobiliseras för att bevisa att vi i själva verket befinner oss på cirkus och inte i den verklighet vi trodde att vi kände så väl. I [I]Luna Papa[/I] får vi följa den unga flickan Mamlakats sökande efter fadern till hennes ännu ofödda barn (alltså det barn som återberättar stora delar av filmens historia). Sökandet tar med henne på en - surprise - fantastisk resa genom Tajikstan som så småningom leder tillbaka till hennes hemby. Med på resan följer hennes hjärnskadade bror och lynnige far. Detta bildar förutsättningen för de bisarra händelser trion råkar ut för under filmens gång. Men märkligheterna tenderar att bli förutsägbara, varför filmen, trots det uppskruvade tempot ganska snart tappar styrfart. Och trots stundtals svindlande vackra bilder och häpnadsväckande kamerapiruetter är jag lika obekväm med den som med vilken Isabel Allende-bok som helst.