Love Letter

Liksom Meg Ryan i [I]Du har mail[/I] tillbringar Kate Capshaws medelålders ensamstående mamma sina dagar i en charmigt stökig bokhandel bland damm, träinredning, stegar och högar på högar av böcker. Liksom Ryan har hon, av någon obegriplig anledning, råd att ha en hel besättning anställda (tre i detta fallet) trots att ingen kund någonsin kliver över hennes tröskel. Åtminstone ingen som har som syfte att inhandla en bok. Bokhandel indikerar smart tjej med lagom pittoreskt humanistiska intressen, men med större benägenhet för att falla i trans över en bok än att släppa fram äkta känslor och våga älska. Exempelvis. Det handlar ju mest om den sortens känslor i en romatisk komedi. Liksom Ryan får Capshaw ett kärleksbrev. Eftersom vi befinner oss i en liten idyllisk småstad i New England och inte i New York, får hon dock kärleksbrevet maskinskrivet på papper istället för via e-post. Men liksom Ryan vet hon inte vem det är ifrån, och liksom Ryan tycker hon att det är rätt skönt att inte veta. Snart har alla i Capshaws lilla närhet läst brevet, i den sköna illusionen att det är till dem. Och en tjugoårig sommarjobbare (Tom Everett Scott) faller pladask för dubbelt så gamla Capshaw i tron att brevet är från henne till honom. Och Capshaw låter sig övertalas i tron att brevet är från. Ja, ni fattar. I bakgrunden figurerar en brandman (Tom Selleck) som varit kär i Capshaw sedan deras gemensamma high school-år, men vars kärleksförklaring via brev för tjugo år sedan aldrig kom fram. Ödet leker med sina ironier. [I]Love Letter[/I], byggd på en roman med samma namn och med Capshaw (hustru till en viss herr Spielberg) som producent, är en fjäderlätt insmickrande historia om kärlekens irrvägar. Småstadsexotismen blommar; det är joggingturer på stränder, konstiga dialekter, svagsinta polismästare, rådjur i köken, ett lagom politiskt korrekt lesbiskt par och så vidare. Det känns mer som att se en TV-film på Hallmark än en biograffilm. Inte för att den är usel, den är till och med lite söt emellanåt, men för att den aldrig tar fart. Den saknar mål och mening, hattar mest fram och tillbaka som en morgontrött hundägare i parken. Inte ens romantiken kommer någonsin igång, vilket förstås är fatalt i en kärleksfilm. På så sätt är den raka motsatsen till regissören Peter Chans förra film, [I]Bara vänner - en kärlekshistoria[/I], som visades på biograferna i våras. Där fullkomligt sprakade kärlekshistorien, mellan Maggie Cheung och Leon Lai, i sin tilltalande tafatthet. [I]Love Letter[/I] är den Hongkong-baserade filmarens första film i Hollywood och här varken sprakar eller ens glöder det. Filmens ljusglimtar står istället alltid träffsäkra komediennen Ellen DeGeneres för. Och, inte minst, Tom Everett Scott som visar att han är en skådespelare med skinn på näsan och en alldeles egen historia att berätta mitt i allt dravel.