Välkomna till Monsterland! För det hinner inte gå många minuter innan man inser att någon såg Zombieland och tänkte, varför inte gigantiska kryp istället för levande döda? Et voilá! Vi befinner oss sju år in i en postapokalyptisk värld som regeras av muterade insekter. Större delen av mänskligheten har utrotats, de få som är kvar lever i bunkrar. I en sådan bor Joel Dawson (Dylan O’Brien) som enda singel. När han får radiokontakt med sitt gamla ex bestämmer han sig för att riskera livet bland monstren på ytan för att hitta sin gamla kärlek igen.
Love and Monsters är en film som gör en glad. Glad för att vi får uppleva något så fantasifullt och charmigt som inte är baserat på någon förlaga. De ytliga likheterna till Zombieland, eller andra klassiker i den postapokalyptiska genren, till trots, så står Love and Monsters på sina egna två (eller åtta, beroende på kryp) ben. På tal om kryp så är det inte överraskande att filmen Oscarsnominerats för sina visuella effekter. Monstren och världen de lever i har en själ och sprider en konstant känsla av både nyfikenhet och oro för vad som väntar härnäst.
Men det är inte dessa dinosauriestora sniglar som bär upp filmen, utan helt och hållet Dylan O’Brien, och han är inget annat än fantastisk som Joel. Sårbar utan att bli mesig, rolig utan att bli fånig. Monstren känns onekligen som biroller till honom och inte tvärtom. Dylan visar en gång för alla vilken stjärna han är. Visst är handlingen simpel och någon logik är inte tal om kring monstren, men vad spelar det för roll när det är så förbaskat underhållande? Love and Monsters är en äventyrsmatiné av klassiska snitt. Sedan går det inte att förneka att en postapokalyptisk film träffar lite närmare hjärtat i tider som dessa…
