Lisbon Story

Har man regisserat och skrivit manus till filmer som Med tidens gång (1976), Den amerikanske vännen (1977), Sakernas tillstånd (1982), Paris, Texas (1984 -- ej manus) och Himmel över Berlin (1987) har man också en och annan berättigad förväntning på sig inför kommande produktioner. Wim Wenders har inte lyckats leva upp till dessa förväntningar på mycket länge. Det är givetvis en konstnärs rätt att söka vidare, experimentera, stanna kvar hemma och läsa böcker i tio år, ägna sig åt flugfiske istället för film, men hur man än betraktar Wenders produktion de tio senaste åren blir man både lite beklämd och nedstämd. Han tycks fullständigt ha kört fast. Tematiskt håller han sig kvar i sina gamla landskap. Människor i något slags mellanrum, ett ingenmansland, där livskriser växer så det knakar men där ingenting egentligen händer. Det finns två möjligheter: man lever kvar i "zonen" och försvinner in i den stora mänskliga tystnaden, eller, som i det nu aktuella fallet med Lisbon Story, man tar sig (A little help from my friends -- vissa låttitlar har sin givna betydelse...) därifrån och fortsätter med det man höll på med precis innan "krisen". Det är som alltid män i kris, medelålders konstnärer, medelklass, medelbegåvade. Rüdiger Vogler borde verkligen ha varit det rätta valet av skådespelare men är det tyvärr inte. Han är rätt typ, har det rätta utseendet med sin slitna, ledsna, sorgsna uppsyn och han är i grund och botten en mycket begåvad skådespelare. Hur han lyckats med att spela över, trots det minimala utrymme Wenders begåvat honom med, är en fullständig gåta. Men givetvis skall vi inte skylla allt på stackars Vogler; Wenders pretentioner är så omfattande och så emotionellt belastade att man sätter bägge händerna för ansiktet och ropar på hjälp. Ljudteknikern Phillip Winter (Vogler) far till Lissabon för att ta ljud åt sin vän, regissören och fotografen Friedrich Monroe. Efter en resa med förhinder visar det sig att vännen försvunnit. Winter letar efter honom, jobbar själv vidare med filmen, plockar systematiskt upp hela stadens ljud, som om de skulle kunna leda honom till den försvunne och når samtidigt själv en slags förvissning om att livet trots allt bara är det man gör varje dag. Denna visa insikt förmedlar han också så småningom till Monroe.Nej, det leder tyvärr ingenstans, inte ens Wenders bilder är särskilt pregnanta. Till detta är hans manus alltför simpelt konfliktfritt.En stor besvikelse.