Det vore inte helt överilat att påstå att Kristina Lindströms och Maud Nycanders Palme satte igång en dokumentär trend för snart tio år sedan. Nycander skulle själv göra Citizen Schein om Filminstitutets grundare Harry Schein. Lawen Mohtadi gjorde efter sin egen bok “Den dag jag blir fri” Taikon tillsammans med Gellert Tamas om den romska författaren och människorättskämpen Katarina Taikon. Häromsistens var det dags för Hans Alfredson och Tage Danielsson i Hasse & Tage - en kärlekshistoria i regi av Jane Magnusson.
I DN kallade Kristofer Ahlström det passande för att “nostalgitrippa på folkhemmets största ikoner”, en företeelse till vilken han också räknar spelfilmer som Borg eller Monica Z. Vad gäller de redan nämnda dokumentärerna (men säkert även dramasatsningar) börjar detta nostalgiska projekt kännas något uniformt. Inte bara för att sfären ibland känns liten - mot vännen Schein spelade Olof Palme tennis medan Taikon fördömde Socialdemokraternas behandling av romer under hans ledning - utan också för att dessa giganter framträder ur ett raster av gryniga, digitaliserade och mestadels svartvita arkivbilder. Gärna med en bok eller till och med dagboksanteckningar som förlaga.
Det senare är tongivande i Isabel Anderssons Lena om skådespelerskan Lena Nyman som efterlämnade sig 17 pappkassar med dagböcker. Från dessa har delar också publicerats i “Dagböcker och brev 1962-1974” med Andersson som redaktör, och för filmen blivit inlästa av Alva Bratt. Man kan kort sagt ana att det funnits material till så mycket mer än vad som rymts i filmen, där man valt att fokusera ett stort sjok av speltiden på Vilgot Sjömans Jag är nyfiken-filmer. Det är inte särskilt konstigt då de frispråkiga och avklädda filmerna i gult och blått blev Nymans stora genombrott samtidigt som den periodvis amorösa relationen med Sjöman sådde fröet till mycket av det som skulle tynga Nymans liv. Inte minst kroppshets och alkoholism i en giftig cocktail.
I Nymans dagböcker framgår också hur mycket av Nyfiken-filmerna som var hon. Sjöman hade inget manus utan byggde filmerna helt kring den 20 år yngre skådespelerskans energi, intelligens och utstrålning. Också Andersson tycks utvinna något slags kraft ur Nymans person, men också ur Nyfiken-filmernas nouvelle vague-aktiga estetik. För även om Lena utan svårigheter kan inrättas i en hantverksmässigt oantastlig men ibland onödigt likformig dokumentär trend vädras också frisk luft utan att för den sakens skull göra några som helst filmspråkliga avbrott i nostalgifestandet. Vid sidan av de utnötta talking heads med vänner och kollegor som hör genren till känns det både piggt och lustfyllt. Visst är ett inledande och avslutande försök att lajva Nymans frågor om klassamhället från Jag är nyfiken - en film i gult in i samtiden något apropå, men däremellan rör sig Lena med en rytm och självklarhet förstärkt av ett jazzigt ackompanjemang signerat bland andra Nils Berg.
Insikter som däremot känns mer allmängiltiga och beklämmande tidlösa är exempelvis de om en ung aktris förutsättningar kontra en uppburen kulturmans. Här formuleras kanske inget angrepp på allt vad auteurteori heter, men en lika rejäl som välnött känga riktas mot framförallt Sjöman. Medan han åtnjöt Nyfiken-filmernas internationella framgångar recenserades Nymans kropp som dum och ointelligent på svenska kultursidor. Ett svidande övertramp som Nyman dock inte var sen att replikera i Expressen med frågan hur en intelligent kropp ser ut. Mer än något annat är också Lena en påminnelse om hur livfull, slagfärdig och mångsidig Nyman var. Vare sig hon gjorde “Vildanden” på Dramaten för Ingmar Bergman eller tog vad hon själv beskrev som sin karriärmässigt längsta promenad bort till Berns för att göra revy med Hasse och Tage.
