The Last Castle

Fängelser, liksom ubåtar, är perfekta miljöer för psykologiska dramer där män med mycket starka viljor får drabba samman i en väl avgränsad miljö. Det brukar kunna bli väldigt laddat. I [I]The Last Castle[/I], berättelsen om en amerikansk general (Redford) som ställts inför krigsrätt och placerats i ett mardrömslikt militärfängelse styrt av den maktfullkomlige överste Winter (Gandolfini), är det lätt att luras till att tro att det kommer bli precis så där maffigt. Robert Redford! James "Sopranos" Gandolfini! Tukthus! Upplopp! Rod Lurie har tagit i så han nästan spricker - vid minsta anledning har man filmat fängelset i svepande helikopteråkningar, våldet mellan internerna skildras brutalt, och Gandolfini får visa många prov på det där överlägsna, lätt sardoniska leendet som vi älskar. Därför är det tråkigt att se hur någon kan torska så stort med så goda grundförutsättningar. En alltför stor del av filmen består av en metaberättelse om en gammal mur som fångarna skall bygga upp på rastgården, som ett rent terapiarbete. När general Irwin (Redford) marscherar in i berättelsen, lyckas han inspirera sina olycksbröder till att förvandla denna mur till något symboliskt att sluta upp kring, något som i förlängningen leder till ett oundvikligt myteri. Det är narrativt bra tänkt, men det blir långdraget när så många dyrbara filmminuter slösas på att leverera inspirerande tal vid den där förbannade muren. Lika irriterande är Irwins tålamod och rättfärdighet. Man anar osunda Oscarambitioner bakom denna film, som är en enda segdragen nedräkning till Irwins/Redfords upprättelse. Rod Lurie och manusförfattaren David Scarpa borde slängas i en isoleringscell för att ha skapat ett så här tungfotat pekoral. De vågar aldrig vara någonting annat än övertydliga. Det betonas ideligen vilken halvmesyr till man överste Winter är i jämförelse med general Irwin. Gandolfinis karaktär har aldrig varit i krig, han låter hantlangare göra alla smutsiga jobb och han är inställsam. I ett par scener lyssnar han till och med på Salieri - en riktigt usel liknelse om att Gandolfini är den fega medelmåttan medan Redford spelar en briljant Mozart-typ. Långsökta poänger som man kan stå ut med i en Hallmark-film, men absolut inte i ett hårt fängelsedrama.