Är verkligen Lasse & Maja så vidare bra detektiver egentligen? Man kan börja fråga sig det efter den senaste filmen baserad på de bästsäljande barnböckerna av Martin Widmark och Helena Wills. Lassemajas detektivbyrå – Skorpionens gåta börjar lovande. Det är läskigt. Det vet jag för att barnen i publiken säger det, stämningen är spänd i salongen. Det vet jag också för att det genuint är spännande. Bildspråket är som hämtat från en skräckfilm. Fotot är imponerande.
Vi får se hur en mörk gestalt bryter sig in och stjäl en stjärnkikare. Efter sig lämnar tjuven skorpionens stjärntecken målad på golvet. Natten efter sker en ny stöld. Polismästaren tar hjälp av Vallebys alldeles egen detektivbyrå för att låsa gåtan med skorpionen och hinna stoppa mästertjuven innan det stora firandet på Vallebydagen.
Valleby är det där ideala lilla samhället där alla gamla stereotyper bor (läs: den affektiva latinamerikanen med superbred brytning som bor i en camping och lär ut exotisk dans) och allt känns tryggt och sticka koftor-mysigt. Vad som är bäst är också karaktärerna med en ypperlig casting. Från tafatta och godhjärtade Henrik Hjelt som polismästaren, David Wiberg som godisälskande wannabe reporter och inte minst Suzanne Reuter som får spela vresig. Finns det någon som gör det bättre i Sverige än hon?
Bra skådespeleri imponerar dock inte lika mycket på kidzen och ibland går det lite för långt mellan spänningsscenerna så att otåligheten skapar rörelse och småprat i och mellan biostolarna. Men ett bra mysterium är alltid ett bra mysterium. Tina Mackic skapar en deckarstämning som borde skapa avund hos många filmskaparkollegor. Lassemajas detektivbyrå – Skorpionens gåta visar kanske inte upp Lasse & Maja i deras esse (vem som är tjuven förstod de flesta av barnen långt innan deckarduon gör det) – men det är en franchise som de gärna får fortsätta med in absurdum. Mer pussellösande åt folket! (Och barnen självklart, vi måste tänka på barnen)
