Lånaren Arrietty

Caroline Ringskog Ferrada-Noli 16:07 12 Oct 2011

 

Miyazaki har dammat av Mary Nortons engelska barnboksklassiker Lånarna, en bok som skänkte mig mycket glädje som barn. Det handlar om att det finns ett pyttelitet folk, ”lånarna”, högt sofistikerade och som bor under golvet i vackra villor, lånar ett korn socker, åker hiss i fingerborgar och festar med grodor. I Hayos tappning handlar det om den lilla lånarflickan Arrietty.

Hon är i 16-åldern och i sann grekisk anda ska hon göra ett prov som ger henne en biljett in i vuxenvärlden. Enligt dramaturgins alla regler måste något av det gamla dö för att det nya ska komma in, oftast brukar det ha det sexuell karaktär, och så även här. Hon blir kär i en människa, en snygg hjärtsjuk yngling som besvarar hennes kärlek. Miyasaki blir inte grafisk kring detta omöjliga sex som stor och liten inte kan utföra, utan istället låter han de två försöka föra ett krig mot världens ondska.
Ett tal hålls om arter som dör. Och det är inte alls flummigt eller fantasy. Lånarfolket är bara en variant på den utfiskade torsken i Östersjön. Frågan som dryftas: hur vi håller på att förstöra allt genom att värdera människor olika frågas mjukt och vackert i tecknarglädje. En fana höjs i den svajande i brisen: vi måste sluta förstöra och värdera.
Individen kontra kollektivet och miljöfrågan täcker Miyazaki alltså bättre än samtliga av våra borgerliga politiker. Han är däremot inte så bra på rasfrågan. Tyvärr är hans persongalleri exakt som det man alltid hittar i latinamerikanska såpor; alla coola är blonda och alla de onda är… brednästa? Man hade ju önskat att denna mästare på animation skulle höja sig över Kalle Anka-nivå, men det blir aldrig särskilt rootsy estetiskt hos Miyazaki. Inte en kimono så långt ögat når. På samma sätt som min största önskan som barn var att vara blond, flippar han med engelska villor, schweiziska byar och kalufser i cendré som om det inte fanns någon morgondag.
Men man måste förlåta honom. Han behandlar dessa inslag lika exotiskt som talande luftskepp och levande gosedjur. Och kanske skulle det vara tråkigt om han var för politiskt korrekt. Hayo Miyazaki är inte pamflettlik i sin mission. Temat, som är samma för alla hans filmer, får en annan ärlighet. Han tror verkligen att den som ska frälsa världen är en hjälte i form av en ung kvinna. Det är där hoppet finns.

Genre: 
Skådespelare: 
Manus: 
Regi: 

Fler filmrecensioner

Filmrecension: Wrong Turn

"Varje sommar behöver en blodig campingtur, en zombieinvasion eller hajtornado att svepas in i när solen sänker sig över sommarstugor och landsortsbiografer."

Filmrecension: Wrath of Man

"En mans vrede är inte att leka med är sensmoralen i Guy Ritchies återförening med den alltid stoiske Jason Statham efter sexton år isär (sedan Revolver)."