Kvinna i slips

En film som handlar om en lesbisk kvinnas förhållande med en hemmafru skulle kunna vara både smal och otillgänglig, präglad av ett homosexuellt budskap och riktad till de redan invigda. Därför är det på sin plats att klargöra att En kvinna i slips är en fransk komedi som främst förespråkar tolerans, anpassad för en bred publik bestående av lika många män som kvinnor och som sådan har den också varit en stor succé i hemlandet. Hela historien är egentligen en vidareutveckling av ett vid det här laget uttjatat tema, nämligen det franska äktenskapets av samhället sanktionerade otrohet, främst utnyttjad av mannen. Victoria Abril, känd från Pedro AlmodÖvars filmer, spelar hemmafrun Loli som av en händelse får besök av den förbipasserande Marijo, gestaltad av den sympatiska Josiane Balasko som också har skrivit och regisserat filmen. Den bastanta, lite äldre och okvinnliga Marijo blir givetvis förälskad i den förtjusande och ömhetstörstande Loli, en kärlekshistoria utan framtidsutsikter om inte maken Laurents affärer vid sidan av hade avslöjats.På ett föredömligt sätt blottläggs den franska mannens dubbelmoral när Laurent beklagar sig över att hans fru är otrogen, efter att själv ha varit verksam som byns häradsbetäckare. Att bli brädad av en kvinna är dessutom särskilt förnedrande. Balasko skyggar inte för att skildra både könens fördomar och fientlighet mot det avvikande, medan kärleksscenerna mellan de två kvinnorna är provocerande avslappnade, varma och vackra. Ändå är helhetsintrycket något av en besvikelse. För att kunna plocka hem roliga poänger gör Balasko triangeldramats huvudpersoner till stereotyper över hur rotlösa lesbianer, understimulerade hemmafruar och förslagna äkta män uppför sig -- och mot slutet går hela historien över styr. Scenen där den höggravida (ni läste rätt!) Marijo klumpigt mixar skivor på lesbdiskot för att några timmar senare föda barn är parodisk.Trots detta tjänar Kvinna i slips ett gott syfte -- att på längre sikt ge en mer nyanserad bild av den lesbiska kvinnan i populärkulturen. Bara det att hon inte måste dö eller är dömd att leva ensam får väl ses som ett framsteg.