Länge leve Kungen! Filmen det vill säga. Monarkin har jag personligen ingen relation till. Precis som många i Sverige idag inte har. Carl XVI Gustaf förekommer inte min vardag på något sätt. Monarkin är mest en anakronism som tjänar ett syfte som en historisk förankring. Något som säger att vår nation har många år på nacken. En trygghetssymbol. Regissören Karin af Klintberg har nu gjort en unik dokumentär om denna symbol och människan som fått axla den. För hur är det egentligen att vara kung i Sverige idag? Efter två års uppvaktande (läs: tjatande) fick Karin till slut som första journalist ett ja till att intervjua och följa kung Carl XVI Gustaf i hans liv och leverne när det nu är 50 år sedan han kröntes.
Katharina Nuttalls krampaktiga musik donar till förtexterna och gör direkt tydligt två saker. Ett: när tusan släpps soundtracket på Spotify? Och två: att det här inte är en vanlig platt arkivstudie av kungen.
Dörrarna öppnas till Drottningholm och Slottet. Ritualer, ofrivillig vördnad, svimmande slottsvakter, hem som ser omöjliga ut att inreda, etikett som luktar unket – livet som monark ser onekligen mycket ut som ett fängelse. In i det släpps Karin med sina frågor som kungen med rädsla och obehag i blicken stålsätter sig för att besvara. Vad som framförallt och snabbt blir tydligt är ett generationsgap – en 70-talist intervjuar en 40-talist som hela sitt liv lärt sig att aldrig känna efter, med resultatet att kungen idag är en enda vandrande öm punkt. Sällan skådar man en sådan defensiv människa med en så välbevakad mur omkring sig. Men när Karin inte slutar borra blir det tydligt att anledningen till att han försvarar sin mur så hårt är för att den är så bräcklig.
När kungen pratar om den uppgift han fötts in i och varje dag lever efter att uppfylla, hur det inte ens är värdigt att fråga vad han skulle gjort om han inte varit kung, då ekar hans farfars, Gustaf VI Adolfs, valspråk nästan hjärtskärande: ”Plikten framför allt”. Precis som sin farfar lever Carl Gustaf efter devisen att konungens skyldigheter går före hans rättigheter – och det är inget som går eller borde ifrågasättas, trots att monarkin ser långt annorlunda ut från hans företrädares tid. För samtidigt som kronprins Carl Gustaf blir statschef så fråntas nämligen majoriteten av all reell makt som konungen haft kvar till dess när den nya regeringsformen börjar gälla 1975. I alla lagar byts ordet ”Konungen” ut mot ”regeringen”, men plikten försvinner inte för det.
Vi lever i en monarki. Idag har det väldigt lite påverkan på dig och mig. Visst är det både kul och berättigat att skratta åt kungen och drottningens verklighetsfrånvändning. Men det här är ett porträtt av en människa, inte en karikatyr. Därför är det inte här heller ett skvallerreportage eller ett dissekerande. Utan ett mänskliggörande. Inte konstigt att Karin ständigt återkommer till kungens ögon och blick. Själens spegel, inte sant? Kungen är en fantastisk dokumentär.
