Den här filmen är så kalkylerande charmig att jag nästan skäms för att ha fallit för det. Här är man i princip vaccinerad mot pulphjältar med näsvist självbiografiska berättarröster, vackra nymördade B-filmsaktriser och det mardrömslikt obligatoriska cocktailpartyt runt en swimmingpool i Hollywood Hills. Så dyker Kiss kiss bang bang upp som ett muterat virus och river ner hela immunsystemet. Plötsligt känns det fräscht med deckarpastisch, småtaskig referenshumor och fumliga småbrottslingar. Plötsligt drabbas man av (den objektivt sett helt felaktiga) insikten att film var bättre förr, att just Kiss kiss bang bang faktiskt delar egenskaper med Jimmy Stewarts eller Humphrey Bogarts bästa alster.
Ren manipulation naturligtvis, men fantastiskt underhållande. Handlingen utgörs traditionsenligt av en misslyckad kupp som gradvis får allt mer oproportionerliga konsekvenser. I en riktig noirfilm hade det helst rört sig om juvelstöld, men här är det den småkriminelle Harry Lockhart (Robert Downey Jr, själv nyligen ute ur fängelset) som bryter sig in i en (ironi!) leksaksaffär. Årets julklapp hittar han inte, men han får ett jobb vid filmen, där han ska spela (dramatisk ironi!) polis. Som förberedelse ska han hänga några dagar med en äkta privatdetektiv, som spelas av Val Kilmer, och (ironi!) är bög. Av en slump springer Lockhart dessutom på en vacker, tokcharmig barndomsväninna som, inser han, hade virat honom runt sitt lillfinger redan när de fortfarande hade mjölktänderna kvar. Det är trovärdigt för att skådisen gör det samma med publiken. Michele Monaghan är en sådan där skådis som ingen har hört talas om som plötsligt dyker upp i fyra intelligenta roller samtidigt trots att hon är långt över trettio.
Innan man har hunnit blinka accelererar morden, skottlossningarna och konspirationerna till en lustfylld orgie av hårdkokta snyggingar i humoristiska biljakter. Orsaken till att det här fungerar är att manuset i stället för hjältarnas cool genomgående väljer att betona deras mänsklighet. Downey behöver nu inte mer än rycka lite med ögonbrynen för att smälta mitt hjärta, men Kilmer är också underbar, lönnfet och behärskad som den tragiske Steven Seagal. Min motståndskraft slits ner under filmens första tio minuter. När den avslutas med en genuint tramsig video dagbok fånler jag lyckligt som om den var inspelad av mina bästa kompisar.Skådespelare:
Regi:
