Killing Mrs Tingle

Ett populärt samtalsämne på fester är hurdana lärare man hade i skolan. Eller, samtalsämne är mycket sagt, här lyssnar var och en mest på sig själv. För hur kul är det att höra på andras diffusa minnesbilder av fullständiga främlingar? Kevin Williamson, onekligen med näsa för framgång - han har skrivit manus till [I]Scream-[/I]filmerna och Jag vet vad du gjorde förra sommaren - regidebuterar här med en självbiografisk historia. Som high school-elev blev han nämligen trakasserad av en lärarinna som skrattade ut hans författarambitioner. Vilket fick till följd att han inte vågade skriva på tio år. I filmen är det klassens ordentliga flicka, Leigh Ann, som nervöst hoppas att hennes examensarbete i historia ska ge henne högsta betyg. Utan det kommer hon inte in på college. Flickebarnet kommer nämligen från ett fattigt hem. Den fantastiskt elaka Mrs Tingle, intensivt och utstuderat gestaltad av den brittiska aktrisen Helen Mirren, är däremot likgiltig för hennes ambitioner, vilket stressar Leigh Ann och två av hennes kompisar till att göra hembesök hos Mrs Tingle. Där går allting över styr och vips har de bundit tanten i sängen. Plötsligt har de alltså, lite grand mot sin vilja, blivit både kidnappare och utpressare. Det låter ju lagom spännande, men till saken hör att den här kärringen Tingle inte låter sig påverkas av något så banalt som att ligga fastsurrad vid sina egna sängknoppar. I stället sporras hon till gemena manipulationstrick, där hon spelar ut de tre rätt lättduperade kamraterna mot varandra. Här finns ett visst mått av roande psykologi insprängt som, med Mirren som taktfast dirigent, också är filmens egentliga behållning. En invändning som ligger nära till hands är naturligtvis att vi aldrig får någon förklaring till Mrs Tingles oändliga ondska. Jo, där spökar någon försvunnen man i hennes förflutna - men det räcker inte långt. Vore det inte för den suveräna skådespelarinsatsen av Helen Mirren, skulle det här bara vara ytterligare en umbärlig high school-film. Men svårare än så behöver det alltså inte vara att piffa till en trött genre.