Kill Bill Vol 2

Quentin Tarantino har visserligen hunnit fylla 41, men är fortfarande i full färd med att bygga det perfekta pojkrummet. En tonårsvärld som tonårsvärldar skulle se ut om tonåringar hade smak och stilkänsla, enorma skivsamlingar och cineastiska kunskaper. Kanske är idén att visa kidsen att det är okej att bli gammal. Att det är ungefär som att vara tonåring, fast med högre IQ och mer cash. Inte vet jag. Men andra volymen av [I]Kill Bill[/I] är i alla fall ytterligare en plansch i detta rum. En till kassett i en videohylla fylld med kung fu, zombierullar och noir. Att The Bride är tillbaka och fortfarande är lika besluten att göra slut på gänget som mörsade ner hennes bröllop är ingen större överraskning. Det här är ju trots allt ingen egentlig uppföljare utan en film som blev två. Överraskande är dock att tempot sänks i denna avslutande volym. Det här är delen där karaktärer fördjupas och vi får se bakgrunden till händelserna i första halvan. Bröllopsrepetionen som utlöste hela händelsekedjan, The Brides träning hos den grymma Pei Mei. Och mjukare sidor av Bruden med det beepade namnet. Det är dock fortfarande en dålig idé att messa med henne. För Uma är nästan ännu brutalare i den här filmen. Detta trots att det inte blir några strider av samma kaliber som den mot O-Rens gäng. Men den mörkare tonen i kombination med en nedtoning av det allra mest serietidningsartade våldet gör att Volym två känns mindre som en trailer än vad ettan ibland gjorde. Uma är nästan ännu mer butal i den här filmen. Detta trots att det inte blir några strider av samma kaliber som den mot O-Rens gäng. Men den mörkare tonen i kombination med en nedtoning av det allra mest serietidningsartade våldet gör att Volym två känns mindre som en trailer än vad ettan ibland gjorde. Och det är ju inte som att våldet uteblir när både Elle, Bill och Budd är kvar på listan. Tarantinos värld hoppar mellan genrer, teman och känslor men varenda ölburk, jeansmodell eller kepsfrilla är en reflektion av innehavaren, och ingenting känns slumpmässigt. Det är den kompromisslösheten som gör att han klarar av att leka med allehanda populärkulturella klyschor och ändå komma ut på andra sidan med bibehållen integritet. Det är helt enkelt för eget för att någonsin kännas som referensbingo. Och så är det så sympatiskt med en film (eller två) som får vara bara en film men ändå kan vara så här bra, [I]Kill Bill[/I] är som bästa avsnittet av bästa tv-serien liksom. Sedan videobandspelare för hemmabruk penetrerade marknaden har det funnits filmer som cirkulerar som löss i skolkorridorerna. När jag var yngre var det titlar som [I]Commando[/I], [I]Evil Dead[/I] och [I]Enter the Dragon[/I] som dolde sig på de omärkta vhs-kassetterna. Där någonstans föddes Quentin Tarantinos dröm. Han begär inte mycket. Han vill bara göra den slutgiltiga tonårsrullen. Och räknar man ettan och tvåan som en helhet så vete attan om han inte nästan har lyckats.