Som liten älskade jag böckerna om Kalle Blomkvist. Fascinationen låg framför allt i blandningen av svensk folkhemsidyll och mörka mystiska brott. Jag blev inte alls förvånad när Göran Carmbacks första försök (1996) att filmatisera mästerdetektivens äventyr inte alls lyckades fånga magin från böckerna. Att försöka göra filmen tidlös genom att mixa ihop detaljer som hörde hemma på 50-talet med nutidsotyg som datorer, gjorde att resultatet istället blev intetsägande.
I uppföljaren har Carmback emellertid vässat skärpan en smula och landat med åtminstone en och en halv fot i det glada 50-talet, vilket ger uppföljaren en helt annan homogenitet än ettan. Kanske beror detta också på att större delen av filmen utspelar sig på en ö - designen på fiskebodar och sommarstugor har som bekant inte ändrats speciellt mycket de senaste fyra decennierna.
Den här gången ska Kalle rädda en professor som har blivit kidnappad av ett gäng bovar som vill åt ritningarna till hans senaste uppfinning. Det blir mycket paddlande fram och tillbaka mellan fastlandet och ön där professorn sitter fången, och stundtals tappar Carmback strukturen i sitt berättande. Spänningen dras ner till ett minimum när de mystiska och mörka dragen i Astrid Lindgrens historia här har ersatts av sagolikt käcka barn som verkar se mer allvarligt på låtsaskriget mellan röda och vita rosen, än på den faktiska kidnappningsaffären.
Trots det kommer de unga skådespelarna ut ur äventyret med äran i behåll. Det märks att de har vant sig vid att stå framför kameran och replikerna känns inte längre krystade som de gjorde i den första filmen.
Och så har vi ju den endast fem år gamle William Svedberg i rollen som professorns son Rasmus. Något charmigare, sötare och naturligare har jag sällan sett på bio - någonsin. Att döma av den unga testpublikens reaktioner går han hem även hos filmens målgrupp, och det godkända betyget är nästan enbart hans förtjänst. För första gången i mitt liv ser jag faktiskt fram emot att skaffa barn.
Skådespelare:
Regi:
