Hanna Friberg: "Min terapeut dumpade mig"

Först tog hon Söderköping. Sedan tog hon Sagerska palatset. Nu vill alla (utom psykiatrin) ha en bit av Hanna Friberg. Frasse Levinsson möter Sveriges lyckligaste influencer.

Det börjar inte bra. Osäker på om Hanna minns att vi suttit i samma taxi i Palma en gång chansar jag och går för kramen. Det gör inte Hanna. Hanna går för handslaget. ”Vi kan kramas”, säger hon överslätande och sträcker ut armarna. För sent. Jag har redan bytt till näven. Det blir en sådan där otäck blandning av handskak och kram som kan hålla en vaken i veckor. Hanna gick upp ovanligt tidigt i dag, klockan fem. Vanligtvis går hon upp vid sex. Därför har hon redan fått i sig de två kopparna kaffe hon alltid dricker på morgonen. Skärrad av hälsningsfadäsen skvimpar jag ut en skvätt av hennes te med havremjölk och honung, som jag bär till bordet på Sweets by Caroline i Sturegallerian medan hon är på damernas. En pöl bildas på hennes fat, men när hon återvänder låtsas jag som ingenting. För allt hon vet kan det ha varit den oskyldiga baristan som spillde.



Du åt nyligen lunch med statsministern. Berätta allt.

– Jag och Lojsan (Lovisa Wallin, influencer och poddkollega, reds. anm) fick ett vykort med en fin bild på Sagerska palatset och en inbjudan. Det var bara kvinnor på lunchen. Några influencers och lite olika företagskvinnor. Jag är inte jätteinsatt politiskt, men det var roligt att höra hur alla resonerade. Det är klart man tackar ja om statsministern bjuder på lunch.



Vad pratade ni om?

– Jag tror inte jag får säga vad vi diskuterade. Eller jo, det får jag nog. Men inte vem som sa vad. Det var jätteintressant och skitcoolt.



Vad åt ni?

– Rimmad lax, och så tror jag att det var rotfrukter till. Och rabarberpaj till efterrätt.



Vad tyckte du om Uffe?

– Han var jättegullig och väldigt kort.



Kommer du rösta på honom?

– Jag vet inte hur jag ska rösta i det här valet. Jag måste faktiskt sätta mig in i det. Det är viktigt. Vi har demokrati, och det borde vi ta vara på. Alla borde sätta sig in.



Vad har du röstat på förut?

– Jag har aldrig pratat om vad jag har röstat på. 



Då blir det premiär nu.

– Haha, jag håller det för mig själv. Men jag kommer nog rösta annorlunda än innan.


Hur kommer det sig att du har den principen?

– Jag gillar inte när stora profiler pratar om vad de röstar på. De kanske influerar någon att rösta på något de inte har koll på, bara för att en influencer har sagt det. Jag tycker det är bättre om alla gör sin egen research, de får göra valkompassen och se vad som passar dem…



En lunch med statsministern och du pratar redan som en politiker.

– Hahaha. Jag har nog alltid känt att jag inte vill influera någon åt något håll. Alla måste få göra sina egna val.





Det blev ett otroligt liv om det här med matlådorna. Hur såg din inkorg ut efter Skavlan?

– Jag har aldrig varit med om en liknande hatstorm. Det var helt galet. Men det var också jättemycket kärlek och många som tyckte det var kul. Det var också många killar som slideade in och sa att de inte har matlådor och frågade om jag ville gå på dejt. 



Ville du det?

– Nej. Just nu är jag inte så jättesugen på att dejta. Jag har inte varit det på ett tag.



Du är upptagen med att tänka på valet?

– Hahaha, exakt! Det är mitt fokus just nu.



Hur känns det att vara i en sådan hatstorm?

– Jag är faktiskt ganska obrydd av mig. Jag tar livet med en klackspark och bryr mig inte om vad folk tycker och tänker. Jag tror jag hanterar det ganska bra, och försöker se det roliga i det.



Är det lätt för dig att skilja på den offentliga och privata Hanna?

– Nej, det är ganska svårt. Det går ju ihop väldigt mycket när man är influencer. Men jag vet vem jag är, så det gör inte så mycket vad andra tycker och tänker.


Är all pr bra pr?

– Det hade nog varit bra om jag brydde mig lite mer om hur folk ser på mig. Jag tror att många har en ganska felaktig bild. Jag gillar ju att porträttera mig som en delusional influencer som lever i sin egna värld. Även om jag gör det så är jag ändå ganska skarp och har ganska bra koll på saker och ting, men jag gillar att driva med mig själv. Folk blir oftast väldigt positivt överraskade när de lär känna mig. Jag överraskar hellre positivt än negativt, och det tror jag att jag gör nio gånger av tio.



Varför tror du att du gillar att ”spela dum”?

– Det är lite skönt att gömma sig bakom det. Då kan folk inte komma för nära. Så jag har kanske en offentlig och en privat persona ändå.



Förstår du varför folk blev provocerade?

– Ja, hundra procent. Folk tog det som klasshat, vilket det inte är eller var. Jag kan förstå att det provocerar, samtidigt som jag tycker att folk behöver vara lite mer chill och se att jag sa det med glimten i ögat, vilket var ganska tydligt i programmet. Det största problemet är nog att folk inte ens förstår vad icks är. Jag gästade precis Anis Don Deminas och ”Berras” (Behrouz Badreh, reds. anm) podcast. Vi pratade om icks halva avsnittet, men jag tror fortfarande inte ”Berra” förstår vad en ick är. Det verkar vara väldigt svårt för folk att fatta det.


Folk trodde att det var du som var statsminister?

– Lite så. Jag är en väldigt skämtsam person, tar allt med en nypa salt och är väldigt chill och har en väldigt lättsam inställning till livet.

Det låter skönt att vara så chill.

– Det är jätteskönt! Jag rekommenderar det verkligen. Jag brukar säga att jag är den lyckligaste personen jag känner. Jag tror att det beror på att jag inte tar allt så seriöst. Det är härligt att se på livet så.



Har du svårt att relatera till människor som inte gör det?

– Nej, jag förstår ju att människor bryr sig om vad andra ska tycka och är väldigt måna om hur de framställs. Men det är väldigt härligt att vara så lättsam som jag är.



Jag förstår det.

– Du kan inte relatera?

Nej, jag är självmedveten och ängslig.

– Det man inte kan kontrollera kan man inte kontrollera. Det är bara att go with the flow. Efter en sådan här hatstorm kommer det någon ny grej. Det är inte hela världen.



Har du någonsin fått kritik och känt ”den här jäveln har ju rätt”?

– Absolut. Det gör man väl hela tiden? Men jag tycker det är svårt att säga vad som är fel och vad som är rätt. Alla kommer ju från olika bakgrunder och har olika inställningar och infallsvinklar till allt.

Men har du tagit åt dig av någonting?
– Jag tar åt mig om någon blir ledsen. Det är aldrig roligt och det är aldrig min avsikt att någon ska ta illa upp. Jag brukar svara alla som skriver till mig…



Då måste du ha att göra?
– Jag lägger säkert två timmar om dagen på det. Mina följare är det viktigaste jag har. Och jag tycker det är viktigt att vi som förebilder i influencerbranschen ska kännas nära. Så om någon har tagit illa upp och hör av sig pratar vi om det. Det kan börja med ett riktigt hatmeddelande och sluta med att personen säger förlåt. Man blir glad av att se att världen kanske inte är så jävla elak som den ibland ser ut på nätet.



I julas såg vi dig i Cyklopernas Lands uppesittarkväll. Vad tyckte du om att vara med där?

– Jag har insett att jag tycker det är jättekul med otippade möten. Jag gästade ett vanligt avsnitt häromdagen också. Det är roligt, för när jag tittar på programmet hänger jag inte med alls. Jag förstår inte deras analyser, de svävar iväg på ett sätt… Men det är det som är kul. Det hade blivit tråkigare om jag satt med mina influencerkollegor.

Vad har du för green flags på killar?

– Green flags? Jag har ju bara red flags… Men att ha en bra relation till sin familj tycker jag är en green flag. Och jag älskar ju killar som, precis som mig, har lite självdistans och inte tar allt så seriöst.



Nu tänkte jag att vi skulle backa bandet till när allting började. Hur började allting?

– Det föll bara ner i knäna på mig. Jag startade en blogg när jag var 15. Jag växte upp i Söderköping, som är en väldigt liten stad. Sedan började folk i Norrköping läsa, Linköping… När jag gick i gymnasiet fick jag 10 000 kronor i månaden för att ha min blogg på en viss portal. Då började jag känna att jag kanske kan leva på det. Så jag har aldrig haft ett riktigt jobb. När jag tog studenten fick jag ett Instagram-jobb i Australien. De skickade dit mig för att ta bilder på deras produkter och mitt hår. Sedan har det bara flutit på. Jag hade aldrig någon tanke om att det skulle bli en business. 



Vad var det som gjorde att folk ville läsa dig?

– Jag tror att det var att jag bara var en helt vanlig tjej i en liten stad. Jag skrev om skolan, killar och allt man kände när man var 15. Så det var nog väldigt relaterbart.



Vem var du i skolan?

– Vi hade inte riktigt populära och nördar i min skola…



Det låter som något någon som var populär skulle säga.

– Nej, men jag kunde ju jämföra med andra skolor. Där var det mycket tydligare.

Var det någon slags Waldorfskola eller?

– Typ, men ändå inte. Det fanns två skolor i Söderköping, en cool och en töntig. Jag gick på den töntiga. Jag var lite pluggtjej, hade jättebra betyg och gillade att gå i skolan. När jag gick på gymnasiet brukade mamma komma och hämta mig på lunchrasterna. Vi åkte hem och fotade outfitbilder till bloggen. Sedan åt vi en snabb lunch och så skjutsade hon tillbaka mig.



Hur hade hon tid med det? Hade hon inget eget jobb?

– Jo, men hon jobbade hemifrån. Jag är väldigt tacksam över att mina föräldrar alltid har supportat mig i allt. Jag pluggade ju inte vidare sedan, utan jag började tjäna pengar på min blogg. Men hade de sagt att jag skulle plugga vidare hade jag nog gjort det. Jag litade väldigt mycket på mina föräldrar när jag var ung.

Det känns rätt ovanligt med föräldrar som uppmuntrar en att satsa på att bli influencer.

– Det var nog lite nyfikna. ”Gud vad coolt, du kan tjäna pengar på att ta bilder. Det är ju hur bra som helst”.

Vad jobbar de med?

– Pappa är distriktschef på ett skogsbolag. Mamma jobbar med mig, men då jobbade hon på ett amerikanskt företag som säljer smycken och choklad.



När flyttade du till Stockholm?

– För tio år sedan. Jag var väl 22 eller 23.

Hur var det att komma till storstan?

– Jättekul. När jag var liten kände jag alltid att Söderköping var för litet för mig. Jag behövde ta mig vidare.

Hade du vänner här?

– Jag hade lärt känna en bloggtjej via lite events som vi hade varit på. Men jag har aldrig haft svårt att lära känna nya människor. 



Fick du hjälp av någon?
– Nej. Jag har gjort allt själv. Jag har aldrig haft någon manager, agentur eller något. Jag har learned by doing. Men jag har gått på många nitlotter och skrivit på många dåliga avtal. Jag var till exempel tvungen att köpa loss min egen podcast Måndagsvibes från ett avtal, men det är så jag lär mig bäst. Om jag går på en riktig nit vet jag det till nästa gång. Egentligen är jag ganska naiv och tror att alla vill mig väl. Jag behöver motgångarna för att lära mig.



Fram till 2021 hette du Hannalicious. Varför slutade du med det?

– Det var dags. Min tanke var att jag skulle sluta spela på det där som vi pratade om förut och bli lite mer seriös. Men jag insåg ganska snabbt att det var tråkigt. Jag vill inte tänka så mycket, kunna vara lite frispråkig och inte så politiskt korrekt. Jag vill bara vara mig själv. 



Har du haft några kriser?

– Jag hade en period när jag bodde i Los Angeles några månader och inte mådde speciellt bra. Jag orkade inte göra någonting, ingenting kändes kul. Jag gick nog in i väggen lite grann. Men jag är väldigt dålig på att komma ihåg dåliga saker. Jag ser bara det bra. Det var lärorikt.


Vad lärde du dig?

– Att bromsa och prioritera. Man kanske inte tror att man kan bli utbränd av att gå på event. Men det är nog många i det här yrket som inte mår särskilt bra.


Jag tänker att gränsen för vad som känns genuint kul flyttas fram när man får vara med om så mycket roligt och kan shoppa vad man vill?

– Så kan det vara ibland. Just nu är jag på en väldigt bra plats. Om jag får dricka min kaffe i lugn och ro på morgonen tycker jag att det är en jättebra dag.


Hur mycket skärmtid har du?

– Förra veckan snittade jag tio timmar. Det är sinnessjukt. 


Jag vet inte om det är så mycket, en arbetsdag är ju åtta timmar.

– Jag brukar ligga på sju.



Vad gör du de andra timmarna?

– Träning är jätteviktigt för mig. Jag tränar varje dag. Jobbar, tränar och lagar så mycket mat jag kan. Jag hinner inte träffa vänner just nu. Men jag är väldigt duktig på att romantisera livet.


Hur gör du det?

– Jag brukar försöka tänka att mitt liv är en film och att jag spelar huvudrollen. Tända ljus och laga mat även om det bara är jag som ska äta. Det kan bli en dans i vardagsrummet ibland. Om det hade varit en film hade ju inte huvudkaraktären legat i sängen hela dagen! Det handlar både om att leva i nuet och kanske unna sig en capuccino på morgonen.

Jag tycker det är svårt att leva i nuet. Det är alltid otäcka tankar om framtiden som tränger sig på.

– Jag tycker inte att det är så svårt. För några år sedan fick jag ett tips av en kompis. Man ska använda alla sina sinnen, du ska tänka på hur allt smakar, luktar och känns. Jag går samma väg till gymmet varje dag, men jag försöker se något nytt varje gång.



Vad var det senaste nya du såg?

– En gammal bokhandel som jag aldrig lagt märke till. Den har varit där hela tiden. Det var en chock!

Det känns som det skulle vara väldigt frustrerande för en terapeut att prata med dig.

– När jag var heartbroken för några år sedan gick jag till en terapeut. Efter tre gånger sa hon att jag inte behöver komma tillbaka. Hon tyckte att jag redan hade alla verktyg. Så jag blev dumpad av terapeuten också!

Känner du någonsin att allt är meningslöst?

– Det är klart att jag har perioder när jag undrar vad fan jag gör för nytta. Men då försöker jag påminna mig själv om alla som blir glada av mitt innehåll och skriver att min positiva energi smittar av sig.


Vad är meningen med livet?

– Det är väl att dela det med nära och kära och känna tillhörighet? Det är en jättesvår fråga. Det blir olika svar varje gång jag funderar på det. Ena stunden är det att ha kul. Andra stunden känner jag att det är att dela det med någon. Men så är jag singel… Borde jag skaffa familj? Ibland känner jag att det bara är att ta hand om de runt omkring mig.



Tror du att du skulle kunna lära ut din förmåga att ta livet med en klackspark?

– Jag försöker att göra det via min podcast och mina andra plattformar. Många av mina vänner säger att det smittar av sig. Men jag är ju väldigt unik…



Det får man säga. Jag har till exempel fortfarande ångest över kramen.

– Men gud! Det har jag redan glömt.



Vad är den vanligaste missuppfattningen om dig?

– Det är den som jag inte ens försöker förändra, att jag är en blåst blondin som inte bryr mig om någonting.



Vad hade du jobbat med om du inte var influencer?

– Jag hade nog velat jobba med någonting inom marknadsföring. Ha en egen pr-byrå, bygga reklamkampanjer, styra event och bygga upp en hype.

Ungefär samma sak helt enkelt?

– Ja, typ. Fast bakom kameran istället för framför. Det hade nog varit ganska skönt. Men så länge jag tycker det är roligt kommer jag fortsätta. Och det är fortfarande jätteroligt.

Frasse Levinsson har tidigare intervjuat bland andra Yaeger, Felix Herngren, Amanda Romare och Carla Sehn, Daniela Rathana, Mauri Hermundsson, Hannah Widell och Amanda Schulman, Anis Don Demina, Liv Strömquist, Michaela Hamilton, Edvin Ryding och Felicia Maxime, Pete Doherty, Victor Leksell, Little Jinder, Alex Schulman, Bianca Meyer och Jonatan Unge, Benjamin Ingrosso för Nöjesguidens omslag.