Okej, jag erkänner – jag slumrade till under Kärlekens krigare. Det var ingen lång sovsejour, kanske fem minuter, men det är ändå väsentlig information.
Vill man bli manusförfattare får man snabbt lära sig att man ska börja scenerna så sent som möjligt och avsluta dem så tidigt det bara går. En klyscha, visst, men tanken att man på så sätt bevarar kärnan i varje scen är god. Gick Simon Stahos på filmskola fick han säkert IG i alla kurser.
Här börjar varje scen 20 sekunder innan karaktärerna öppnar käften och tafatta konversationer som borde ha strukits under efterarbetet ägnas här tio minuter. Det är så klart högst medvetet och ska väl fungera som något konstnärligt drag tänkt att frammana någon smart kommentar från en person som först tar av sig glasögonen och sedan, med svepande handrörelser, håller en miniföreläsning om filmens subtila kraft. Gäsp. Den svartvita bilden är så statisk att mina ögon tvingas be om nåd, och storyn, som skulle fungera väl som en kortfilm, är nästintill obefintlig. Känner du att det händer så jävla många roliga saker i ditt liv just nu att du har glömt bort hur det känns att vara uttråkad på gränsen till torterad? Vill du återuppleva det? Ja, då är Kärlekens krigare för dig.
