Tjugofem år efter att Steven Spielberg skrev om manualen för den moderna blockbustern med Jurassic Park så släpps det femte kapitlet i urtidsdramat som aldrig tycks gå ur tiden. Den här gången är dock utrotningångshotet minst sagt överhängande för dinosaurierna på den övergivna nöjesparks-ön Isla Nublar då öns aktiva vulkan inom kort väntas skicka tillbaka skräcködlorna till Juraperioden. Detta såvida inte Bryce Dallas Howards dinosaurieaktivist och Chris Pratts “Mannen som kunde tala med dinosaurier”-cowboy hinner göra något åt saken.
Det är således bäddat för ännu ett räddningsuppdrag med bristfälligt konsekvens-tänk där våra hjältar snart tvingas fly från både glödande lava och genmanipulerade über-dinosaurier, allt i ett rasande tempo. Här finns ingen tid för några melankoliska John Hammond äter glass i cafeterian-ögonblick eller rum för John Williams mer finstämda orkesterstycken. Jeff Goldblums älskvärde kaosteoretiker Ian Malcolm gästspelar visserligen, om än bara för en kort monolog – men även den är uppklippt.
För regin står spanjoren J.A. Bayona (Barnhemmet, The Impossible) som tackar sin mentor Guillermo Del Toro i eftertexterna, två oerhört visuellt begåvade genrefilms-regissörer med starka band till barndomens skräckfantasier – vilket märks i filmens andra akt som tar formen av en gotisk skräckfilm. I grunden är Fallen Kingdom ånyo en CGI-tung påminnelse om vad som händer när människan leker gud. Den lämnar kanske inget gigantiskt fotavtryck efter sig men underhåller för stunden med lagom mycket bett.
Likt hur J.J. Abrams i Star Wars: The Force Awakens lät fansen återuppleva en nyuppsättning av A New Hope så utvinner Fallen Kingdom girigt filmiskt DNA ur sin uruppsättning. Dramatiska höjdpunkter från både 1993-klassikern och 80-talets mest ikoniska skräckfilmer kläs om i ny 3D-skrud när Bayona spolar tillbaka VHS-kassetten till barndomen - tillbaka till urtiden. I vårt nuvarande Stranger Things-tidevarv tycks storfilmernas huvuduppgift, näst efter att vara just stora, handla om att agera snuttefilt åt ängsliga nostalgiker som drömmer om att återvända till föräldrahemmets trygga tv-soffa. Men dra mig baklänges på en vagn (jagad av dinosaurier) om det inte funkar rätt så bra ändå. Kanske beror det på att vi alla ser undergången närma sig i en osäker horisont. Det enda vi vet säkert är att Jurassic Park-franchisen kommer att leva vidare. Life finds a way, osv.
