Jag har själv jobbat som brevbärare och tappade då säkert bort lika mycket post som jag delade ut, men mina insatser kommer i en helt ny dager vid jämförelse med huvudpersonen i den norska thrillern Junk Mail.
Roy är världens sämste brevbärare - han öppnar andras post, läser deras kärleksbrev och stjäl det han tycker verkar vara intressant. Vare sig hans kollegor eller de få människor som med stor tvekan skulle kunna kalla hans vänner, tycker om honom. Men i Robert Skjaerstads stillsamma gestaltning möter Roy motgångarna med ett uttryckslöst ansikte och hopsjunken hållning. När han gör sin morgontoalett vid diskbänken, med hjälp av en skurtrasa, eller äter middag direkt ur konservburken, är det bara de sorgsna ögonen som skvallrar om hans smärta. Vändpunkten kommer när Roy intresserar sig för en döv kvinna som visar sig vara inblandad i skumma affärer. Plötsligt är tillvaron inte längre lika trist och meningslös.
De osannolikt hemska miljöer som karaktärerna rör sig i lär vara balsam för de svenska själar som avundsjukt har blängt på vårt västra grannlands framgångar. Färgerna på såväl interörer som kläder och bilar varierar mellan spygrönt, spygult och spybrunt. Mot den eländiga fonden accentueras den svarta och absurda humorn, utan att allvaret för den skull tappas bort. Alla människor vi möter har dragit nitlotter i tillvarons lotteri, i synnerhet den ömklige Roy, men under filmens gång framstår de som mindre och mindre patetiska. Regissören Pål Sletaune har ett ömt handlag både med sina karaktärer och den svärtade handlingen, och när filmen är slut har det som till en början var fult och motbjudande nästan blivit vackert. Jag funderar till och med på att måla om vardagsrummet i spybrunt.
Budbringeren
Skådespelare:
Regi:
