Efter den plumpa kraschlandningen Kära passagerare är Pedro Almodóvar tillbaka med den guldpalmsnominerade melodramen Julieta. Men håller den måttet?
Pedro Almodóvar har alltid varit en scenografiskt liksom emotionellt färgsprakande regissör. I det avseendet är mycket sig likt i guldpalmsnominerade Julieta, vilken baserar sig på tre noveller av Alice Munro. Det trots att den är långt mer lågmäld än tidiga filmer som Kvinnor på gränsen till nervsammanbrott eller Begärets lag.
Ta bara öppningsbilden på titelkaraktärens klarröda blus, vars fall växlar med hennes andningar medan hon packar en flyttkartong. Också tingen som omsorgsfullt packas ner är minnesmarkörer typiska för Almodóvars senare melodramer, som ju ofta rört sig över flera årtionden. Här finner de sin plats allteftersom Julieta (Emma Suárez) nedtecknar sitt förflutna.
Det är ett slumpartat möte med en av sin dotter Antías gamla vänner som triggar Julietas uppgörelse med det som varit. Flyttlasset går därför aldrig till Portugal som planerat. Istället dröjer hon sig kvar i Madrid där hon flyttar till sina gamla kvarter för att skriva en slags krönika till Antía som inte hörts av på över ett årtionde.
Många bildlösningar är snygga. Särskilt från den tågresa där Julieta i sin ungdom (här spelad av Adriana Ugarte) mötte Antías pappa Xoan (Daniel Grao). Två främlingar på ett tåg vars möte föder berättelsen – och det är inte filmens enda referens till Patricia Highsmith. Deras köttsliga sammankomst utspelar sig mot de landskap kupéfönstret passerar och ett flimmer inte helt olikt filmmediets ursprungliga projektion – det trots att Julieta är filmad digitalt. En påpasslig association då mediet ju så ofta sammanlänkas med minnet.
Men en handfull dylika, fina episoder, ett signaturmässigt kvinnoporträtt byggt kring ånger och saknad samt kära återseenden av Almódvarfavoriter som Rossy de Palma och Darió Grandinetti gör inte Julieta till någon formtopp. För tyvärr är berättelsens melodramatiska vändningar slöa snarare än drabbande vilket står i konflikt med en pockande överspändhet som varken kan ursäktas av Almodóvars särpräglade filmspråk eller spanska temprament.
Inbitna fans bör istället nöja sig med att Julieta i varje fall är ett klart tillnyktrande från 2013 års plumpa kraschlandning Kära passagerare.
