Jorden

I Julio Medems filmiska universum är jorden och människan genomborrade av hål med mysterier. Redan i debutfilmen Kossor rörde han sig mellan mikro- och makrokosmos och redan där var människa och djur intimt sammanlänkade. Kossan i debutfilmen stod för den allseende modern som bevittnade människornas tillkortakommanden under flera generationer. I Den röda ekorren lät Medem snabbt uppdykande och lika snabbt undflyende ekorrar, på en campingplats, symbolisera kvinnan och sexualiten. I Jorden förflyttas vi till ett ödsligt baskiskt vindistrikt. Till denna håla kommer en främling som är hälften människa och hälften ängel. Han anländer stilenligt som den gode herden själv med ett förlupet får över sina axlar. Vilka goda gärningar kan en nutida ängel göra på en bruksort? Jo, bespruta fälten från gråsuggor och rädda underkuvade sköna kvinnor från deras machomän. Som kluven i två slipper han det svåra valet mellan horan och madonnan och likt Buöuel och oss andra dödliga, fundera över begärets dunkla mål. Därför är hans dragning till de båda kvinnorna inte särskilt intressant att följa. Jorden skiljer sig från Medems tidigare fantasieggande filmer om passionens mysterier. Där lekte regissören kurragömma med publiken och bröt fiktionen så snart åskådaren tyckte sig finna en röd tråd. Jorden däremot bärs fram av ett långsamt, dröjande mer rätlinjigt skeende. Den vill vara poetisk och låta det enformiga landskapet med de plöjda fårorna uttrycka existentiell ensamhet och ödslighet. Men det blir mest tomt och oengagerat, som om Julio Medem lägger band på sin fräckhet och frodiga humor. Medems menlösa ängel borde gå i skola hos John Travolta. För vad ska man med en ängel till om den inte sprider vare sig insikt eller skimmer.