Johnny English

Det här har jag antecknat medan jag såg [I]Johnny English[/I]: Jag är försiktigt positiv till filmer från brittiska komedibolaget Working Title. Jag gillar titellåten [I]Man for All Seasons[/I] av Robbie Williams. Jag tycker det är lite kul att ondingen Pascal Sauvage spelas av John Malkovich. Sedan börjar filmen. När Rowan Atkinson fastnar med slipsen på Yo! Sushi är det klassisk slapstick. Efter 49 minuter av filmen överväger jag att gå hem. Filmbolaget har slugt placerat ut små barn här och var i salongen och de skrattar lyckligt. Tydligen är Rowan Atkinson-maneret ganska fräscht om man är tio. Jag försöker se filmen med barnens ögon, men det är svårt. Bara scenerna där [I]Johnny English[/I] tillåts vara en renodlad agentparodi är genuint roliga. James Bond är ju en Alexander Lukas-karaktär, det är roligt att se honom kanaliseras av Kalle Anka för en gångs skull. Anteckningarna fortsätter: "FÖRUTSÄGBART. Carlos Vendetta, roligt namn! Muskel-avslappnings-serum, kul! VARFÖR GILLAR NATALIE IMBRUGLIA HONOM??? Bajshumor." Efter ordet bajshumor har jag inte antecknat alls. En gång till skrattade jag under filmen, det var för att sedlar med John Malkovich bild på fick mig att tänka "Malkovich, Malkovich, Malkovich, Malkovich." [I]Johnny English[/I] är en dyr, proffsig produktion och Atkinson är fortfarande fantastisk på fysisk komedi. När han förlamar sig av misstag är det jättekul i flera sekunder. Men mot slutet skrattar inte ens barnen så mycket längre. Parodin försöker vara en pastisch. Det går inte. Varken karaktärerna eller berättelsen håller som ett självständigt verk. Då skulle man i stället behöva fler och roligare skämt. Många, många fler.