I John Wick 3: Parabellum gör Keanu Reeves än en gång rollen som Hollywoods mest hämndlystna lönnmördare. Wick är en actionhjälte som tagen ur gamla tiders lönnmördarklassiker som Leon: The professional och Death wish, men placerad i en högteknologisk parallell samtid med snygg set design. Serien har vid det här laget fått en hängiven skara fans som hyllar honom – inte trots hans överdrivenhet – utan just på grund av den. Den tredje filmen om John Wick bjuder på ännu en urspårad uppvisning av avancerade stunttrick framförda av en karaktär med lika mycket djup som en stekpanna: fansen kommer onekligen vara tillfredsställda.
I den första filmen introducerades vi till den före detta lönnmördaren John, som efter att ha fått sin hund mördad av sonen till en gangsterboss beger sig ut på en gränslös hämndaktion. Han skaffar sig genom detta otaliga mäktiga fiender (ett bra upplägg för uppföljare), och i John Wick 3: Parabellum har man tagit det hela till nästa nivå. Vår hjälte är numera efterlyst av en överstatlig lönnmördarpolis, och hans flykt tar honom från New Yorks tunnelbanesystem till diverse exotiska orter i jakt på asyl. Filmen gör inga anspråk på att skildra karaktärsdjup, i stället ligger själva tjusningen i att man tar en utpräglad arketyp och placerar den i vår tid med moderna produktionsmedel.
Gång på gång möter John motståndare som påpekar det tittaren tänker: “All of this because someone killed your dog?”. Det är enkelt att peka ut filmens luckor, som omfattar allt från Johns oklara motiv till de inkonsekventa lagar som råder i Wick-universumet, där blodsamuletter (ibland) står över världspolisens auktoritet. Men det står samtidigt klart att skaparna är medvetna om plotens absurditet, och den som är ute efter klassisk fighting har kommit helt rätt. Keanu var legendarisk som härdad actionkille 1991 i Point Break, och spelar rollen med samma självklarhet 2019. Som tittare hade man däremot önskat att filmen vågade ta sig själv på lite större allvar.
