Efter att ha varit farligt nära mjukporrgenren i några filmer är Alain Tanner tillbaka med en film som i bästa mening för tankarna till 70-talet. Inte till salu sysslar nämligen med så antikverade ting som filosofi, samhällskritik och solidaritet. Svåra ord, men det finns säkert en tant eller farbror i närheten som kan berätta vad de betyder.
Det handlar om Rosemonde, en ung och inte nämnvärt begåvad servitris, som lever ihop med den låghalte och småkriminelle Pierrot. Han smugglar bilar över tyska gränsen, hon har just fått ett förskott från en nystartad, privat schweizisk TV-kanal. Den ska dramatisera en händelse ur hennes förflutna och hyr in Paul, en misslyckad författare, för att skriva manus. Det är bara det att Rosemonde inte är särskilt sugen på att berätta, när allt kommer omkring.
En väninna till Paul, en arbetslös skådespelerska, lockas då med rollen i filmen, mot att hon får Rosemonde att prata.
Det är en fascinerande liten film, där det som verkar vara huvudspåret egentligen bara är en förevändning för att berätta en helt annan historia. En historia om vikten av att göra motstånd. Ja, jag skulle vilja gå så långt som att kalla Inte till salu för en revolutionär film. Visserligen i det lilla formatet, men ändå. Upproret kommer längst nerifrån och arbetar sig upp mot toppen. Alla är inne i det för pengarna, men det är inte den rikaste, utan den smartaste, som vinner.
En film med moral, alltså, och dessutom en film som bevisar att hunden då och då kan vara människans bästa vän.
Fourbi
Skådespelare:
Regi:
