Inte som andra

Man kan ju fråga sig varför det kommer två filmer inom en månad som båda är en sorts [I]Invasion of the Body Snatchers[/I] förpassade till high school-miljö. För oinvigda så är alltså Don Siegels klassiker från 1956 höjdpunkten på den amerikanska paranoian under det kalla kriget. En efter en hamnade de livsbejakande amerikanerna i små pumpor och ut kom robotliknande replikanter. Dessa skulle då få oss att associera till medborgare i ett annat stort land, inblandat i nämnda kalla krig.I Roberto Rodriguez [I]The Faculty[/I] framkallas lydiga studenter genom illasinnade aliens, som vi aldrig upplyses om hur och varför de dyker upp. I debuterande David Nutters [I]Inte som andra[/I] sköts förändringen på kirurgisk väg. Rektorn har ett förflutet som neurofarmakolog, och när eleverna i lilla prydliga Cradle Bay blir för besvärliga tar han, med de oroade föräldrarnas tacksamma minne, dem under behandling. Och ut kommer mönsterexempel. Om man nu bortser från den lilla defekten att de förvandlas till aggressiva vampyrer så fort de blir sexuellt upphetsade. Än en gång, senast i [I]Species 2[/I], pekar alltså Hollywood på kopplingen mellan sexuell lust och våldsam död. Den moraliska majoriteten lever. Till Cradle Bay kommer Steve. Han och hans familj har lämnat Chicago för att fly minnet från Steves storebrorsas självmord. En i sammanhanget anmärkningsvärd händelse som lämnas fladdrande i vinden. Ingen förklaring, inget motiv. Bara en klumpig dramaturgisk förevändning för att vi verkligen ska förstå varför den stackars familjen söker sig till (vad de tror vara) idylliska Cradle Bay. Hur regissören David Nutter tänkt sig att vi någonsin ska invaggas i denna tro, vet jag inte. Ty redan i filmens öppning blir Steve vittne till hur en av mönstereleverna knäcker nacken på en ung flicka som försöker förföra honom. I en bra thriller hade naturligtvis illusionen av idyllen först målats upp, och därefter hade, sakta och stilsäkert, dimridå efter dimridå blåst undan. Men Nutter har redan på ruta ett tagit sikte på den konventionella actionupplösningen och den förväntade man-mot-man-kampen mellan Steve och rektorn.Jaja. Men inget ont som inte har något gott med sig. Nu vet i alla fall alla oroliga tonårsföräldrar att hur besvärliga deras ungar än är, så ska de helst undvika rektorer med skalpell i bakfickan.