Det är något visst med samförstånd. När Dr Ruth, Norman Mailer och sönderknarkade gamla porrskådisar står sida vid sida och gnuggar händerna vet man att man hamnat framför en hyllningsruna till [I]Deep Throat[/I]. En i prestigefacket: Bara i prologen hinner Camille Paglia dra upp de kulturkritiska riktlinjerna, John Waters ironisera utanför sin villa i Baltimore och filthmoguler som Larry Flint och Hugh Hefner mysa nostalgiskt i sina morgonrockar. Den enda som inte helt uppslukas av motkulturellt konsensus är alltid lika fnösktorrt skojiga Dick Cavett, som undrar om han kan få se skiten - då han alltid gör som Jack Nicholson och Warren Beatty (i dokumentären fångade på galej med förste fellatiotagare Harry Reems).
Om man för ett ögonblick bortser från den naivt hippieromantiska föreställningen om att The Orgy som amerikansk kulturepok förstördes enkom av kapitalistiska intressen (en idé som även färgade [I]Boogie Nights[/I] och [I]Auto Focus[/I]) är det här fullt fungerande infotainment. Arbetsmetoden är hysteri och entusiasm snarare än tungt researcharbete. I 90 minuter springer man glatt omkring med dammtrasan på allt som kommer i vägen. Vi får en skissartad bild av hur Gerard Damiano gick från biträde på en skönhetssalong i Queens, via knullsugen regissör på 70-talet, till dagens Damiano som mycket väl kan ha världens högsta byxföring och inte sett röken av de 600 miljoner dollar som [I]Deep Throat[/I] ska ha spelat in. Vi får möta mer perifera figurer, som en godmodig biografägare som tog upp filmen i Miami Beach men vars fru fortfarande är livrädd att New York-maffian ska titta förbi (missa inte parets gnatiga Morty och Helen Seinfeld-rutiner!). Och vi får naturligtvis möta en skara åklagare, kulturkritiker, New York Times-skribenter och släktingar - däribland Linda Lovelaces jättebittra porrhatarsyster.
Det är inte realistiskt att tro att en dokumentär av den här typen ska få något substantiellt sagt. Profileringen av de centrala [I]Deep Throat[/I]-spelarna är inte mycket tyngre än vad som ryms i en genomsnittlig sitcompilot (även här gör man [I]Boogie Nights[/I]-komedi av affären). Mest fokus hamnar (bortsett från smarriga inspelningsanekdoter) på den rättsprocess som inleddes sedan filmen konfiskerats vid Times Square - och som intensifierades när Linda bestämde sig för att hennes medverkan berodde på illvillig hypnos. Den här delen sköts galant. Inte minst när åklagare Larry Parrish på den kristna högerkanten på fullaste allvar (i nutid) vädjar till muslimska fundamentalister att självmordsbomba lite mindre så att Amerika kan ta tag i sitt verkligt akuta problem: hormånglarna. Däremot kunde man kanske hoppat över de minst sagt svajiga återkopplingarna till Britney och vår tids visuella porrhegemoni. Där någonstans börjar det tuta upptaget.Skådespelare:
Regi:
