I Inherent Vice har Paul Thomas Andersson via Thomas Pynchons namne roman grottat (gottat) ner sig i skarven mellan sextiotalets euforiska dansdagar och det tidiga sjuttiotalets heroinindränkta baksmälla. Dimensionen är en lätt surrealistisk transitperiod mellan hippe och stoner, bohem och outlaw, upphöjning och bedövning. Framför allt är det en film som sätter atmosfären framför det linjära berättandet, som på det dramaturgiska planet inte har några som helst problem med lösa trådar, men stilistiskt och känslomässigt bygger på kirurgisk precision.
Obs! Detta gör inte filmen tråkig. Joaquin Phoenix och Josh Brolins två epokmässiga stereotyper, och deras omaka partnerskap, är både välspelat och roligt. Det som däremot gör delar av filmen tråkig och trött är att både Pynchon och Anderson sitter fast i en ultrakonservativ manlig bohemvärld där kvinnorollerna är lika upphöjda som fastlåsta. Medan Phoenix stenade privatdetektiv Doc stapplar runt på gatorna och gör vad han vill, inklusive att utgöra en i alla fall halvkomplex rollkaraktär, förblir Katherine Waterstons exflickvän, liksom Reese Witherspoons jurist, orakel, mystifierade sanningssägare eller rent sexuella intressen.
En film som är mer Boogie Nights än Magnolia, utan att vara lika bra som Boogie Nights.
