Ingenmansland

Johanna Koljonen 16:47 5 Mar 2002
En film om kriget på Balkan låter deprimerande, men det är Ingenmansland inte. Många forna jugoslaver har berättat att humorn höll i gång dem genom konflikten, och död och djävulskap till trots får man skratta många gånger i den här filmen. Ingenmansland känns inte som en krigsfilm. Jag associerar istället till de där amerikanska filmerna som börjar med motorstopp mitt i delstaten som Gud glömde och sedan leder till utdragna konflikter med lokalbefolkningen. Sådan humor bygger på behovet av att skapa normalitet i extrema situationer och på hur normala människor förändras i utdragna konflikter. När storyn nu är placerad på Europas bakgård, kan man inte längre låtsas som om mönstret bara gällde knäppa amerikaner. Soldaterna som ålar sig fram på magen genom den bländande sköna landsbygden kunde ha hämtats från vilken europeisk stad som helst. Hela filmen skulle kunna utspela sig i ett minerat och skyttegravsstreckat Småland. Men det är till den serbisk-bosniska gränslinjen år 1993 Danis Tanovic (manus och regi) tar oss. På var sin sida vanliga gubbs, som röker cigaretter och läser tidningen och skjuter när det rör sig. I mitten ett ingenmansland med en övergiven skyttegrav. På grund av dimma, illvilja och slarv hamnar bosniern Ciki (Branco Djuric´) och serben Nino (Rene Bitorajac´) i den tillsammans. Med sig har de var sitt gevär och den döende soldaten Cera, som inte kan flytta sig från minan han ligger på utan att spränga dem allihop i luften. Skådespelarna behärskar kammarspelet elegant. Soldaterna går varann på nerverna. De grälar om vilken sida som började kriget. De diskuterar gemensamma bekanta men försöker undvika vidare gemenskap. De är ju trots allt fiender, påminner de varann. Stoffet skulle räcka till en psykologisk thriller, men killarna är så vardagliga och lätta att identifiera sig med att det blir komedi i stället. Under tiden löser befälen dödläget genom att kalla in FN. Världsmedia, som ingen vill ha på plats, hakar också på. Kontrasten mellan den begränsade scenen i skyttegraven och den intumlande världen är stor och filmen riskerar att förlora sin riktning och regissören greppet om berättelsen. Samtidigt görs filmens grymmaste poänger när västeuropas stolta britter, fransmän och tyskar rullar in för att rädda situationen. Tanovic påminner oss diskret om att FN faktiskt skapades för att hålla dessa nationer ur luven på varann. Inför denna publik representerar Ciki, Cera och Nino kriget i miniatyr, ett krig som helt överskuggas av medias behov och FN-befälens egotrippar. Så länge filmen pågår är man för intresserad för att göra politiska reflektioner. Först efteråt inser man hur träffande den krigströtte Tanovics illustration av konflikten är. Ingenmansland är oscarnominerad i kategorin utländsk film tillsammans med bland annat Elling och Amelie från Montmartre. Bägge är underbara filmer, men känns ganska meningslösa i jämförelse med denna. Som om vi själva gått på den amerikanska myten om den gamla världen, kulturens pittoreska feel good-kontinent. Usch nej. Om jag måste välja mellan skygglappar och svart humor tar jag svart humor alla dagar.
Skådespelare: 
Regi: 

Håll er uppdaterade!

Gilla Nöjesguiden!

Vill du få veta precis allt som händer på nöjesguiden.se? Gilla oss på Facebook!

Gilla

Tidskriftspriset 2012

Nöjesguiden är Årets Tidskrift Digitala Medier 2012.

Läs mer

Fler filmrecensioner

Filmrecension: Belle

”Belles” intressanta premiss sjabblas bort i en tråkig ”Skönheten och odjuret”-pastisch. Oscar Söderman uttråkas av anime-veteranen Mamoru Hosoda senaste film.