En film om kriget på Balkan låter deprimerande, men det är Ingenmansland inte. Många forna jugoslaver har berättat att humorn höll i gång dem genom konflikten, och död och djävulskap till trots får man skratta många gånger i den här filmen.
Ingenmansland känns inte som en krigsfilm. Jag associerar istället till de där amerikanska filmerna som börjar med motorstopp mitt i delstaten som Gud glömde
