Det här är en konstig liten film. Å ena sidan tycker jag om anslaget i Håkan Bjerkings delvis självbiografiska melodram (en regidebut som fick rekordhöga 5,5 miljoner i stöd). Porträttfotografen Per Graffman slås mitt i middagen av att det inte finns några barndomsfotografier på honom och hans bror. Det blir början på en liten resa, dels tillbaka till barndomen, dels till en okänd syster. Men det är ju så märkligt genomfört. Alla verkar lite autistiska - när de rör sig, när de öppnar munnarna. Ibland på ett nästan Bergmanskt sätt, men allt som oftast mest som om samtliga inblandade drabbats av en kollektiv hjärnblödning. Folk kliver in i bild, säger saker halvt vända mot kameran, går ut ur bild. Nyckelscen byggs på nyckelscen. Mötet. Otroheten. Misshandeln. Separationen. Orden är väldigt viktiga för Bjerking. Ingen avbryter eller talar i munnen på någon annan. Det är tunga ämnen som behandlas (aborter på en filt i en dunge, bortadopterade barn, misshandel, fylla, bilfärder utan bälte - kan det bli värre?). Ändå är man i vissa scener snubblande nära ren slapstick. Och jag tror inte att det är helt omedvetet. Det verkar faktiskt som om man försökt skoja till det vid ett par tillfällen, och då blir det ännu konstigare. Som när Per radar upp hela familjen för fotografering med de lakoniska orden "Ska bara säga att pappa dog i morse", följt av att han även leder fram en bortadopterad, återvändande syster framför kameran. När hans mor mitt i arrangemanget chockad reser sig och går säger Per "Det där blev kanske lite mycket för mamma?".
De frekventa tillbakablickarnas gestaltning flirtar friskt med Andrey Zvyagintsevs Återkomsten. Sämre förebilder kan man ha. Se den i stället om det är en barn-far-illa-rulle du längtar efter.Skådespelare:
Regi:
