Illusioner

Lite dödslängtan kanske? Nej tack, inte i dag. Men moborosi: ett underligt skirt och starkt ljus vilar över oceanens mörka djup och utövar en stark dragningskraft på alla som kommer i närheten. Det finns ingen som går fri från de sugande virvlarna som viskar om stillhet och oändlighet. Den lågmälda förgängligheten är också Illusioners axel; den punkt runt vilken all handling snurrar och i utdragna, nedtonade scener är kameran orörlig. Sällan i närbild, gärna avvaktande i hela perspektiv, klipps det ganska abrupt mellan scener med olika ljudmattor, bildrum och innehåll, helst inneslutet av ett naturligt element; vatten, mörker eller vind. Till tonerna av förtrollande spröd musik av kompositören Chen Ming-Chang följer vi händelseutvecklingen. Den kända modellen Makiko Esumi spelar den minst sagt moborosi-besatta huvudrollsinnehaverskan som sörjer sin äldre och döda släkting, mannen i hennes liv, som begick självmord, samt några fler tillfällen som får lämnas outtalade för att jag inte ska avslöja för mycket av filmens handling. Är jag skeptisk? Ja, smått. Det är märkbart att den japanske filmdebutanten Hirokazu Kore-eda är influerad av valiumtabletter som "mästaren" Theo Angelopoulos och filmforskarnas kelgris Yasujiro Ozu - filmmakare som ställer den övergripande konstruktionen snarare än karaktärerna och den framåtskridande handlingen i centrum. Jag har inget emot konstruerade eller uppluckrade filmer, men Illusioner lyckas inte dra in mig i sina hypnotiska landskap. Det känns snarare som om åskådaren blir lämnad utanför och i den poetiskt vackra och nattsvarta sfären där bara Hirokazu Kore-eda själv (och möjligtvis några hejare till) får plats, kan man bara glädja sig åt att man emellanåt ser några välbekanta ansikten, till exempel Akira Emoto från fantastiska Ålen och Ren Osugi som senare haft en roll i den makalösa Hana-bi. Men jag blir ändå nyfiken på att se kommande alster av denna moborosi-makare, men helst ett verk som är mer fokuserat och något mer övertygat om att det faktiskt har en inre kärna att förmedla. För den största anledningen till att jag blir skeptisk är min plötsligt ohämmade lust att blunda, luta huvudet tillbaka och lyssna på musiken.